21 januari 2021

En tidning på kristen grund



Livsstil

Ditt köksbord är lika heligt som nattvardsbordet

Britta Bolmenäs skriver bibelkrönika utifrån söndagens texter.

Vad kan man säga om “Guds hus” den tid då levande kyrkor i fria länder för första gången på 2 000 år stått stängda? Detta vill jag säga: Kyrkan är inte en byggnad. Kyrkan är du.

I gammaltestamentlig judendom var templet centralt. Man tänkte konkret att Gud bodde i templet. När Jesus steg ned till oss – då gjorde Han vardagen helig. “Gud bor inte i templet”, sa Jesus, “Guds rike är inom er”. Var bor Gud? Titta i din spegel. Där bor Gud. “Vet ni inte att er kropp är ett tempel för den heliga anden?” (1 Kor 6:19). Där du är - där är Guds hus. Där verkar Anden. I dig. Genom dig.

Men vi lever ibland som om vi inte litade på det. Som om kyrkobyggnaden är enda platsen där man kan tala om tro, komma till tro, växa i tro. Som att bara där får vi be tillsammans med andra och lovsjunga. Men liksom nattvardsbordet är heligt, så är också ditt köksbord det. Vid båda borden vill Gud röra, förlåta, rädda, leda, ge sina gåvor.

“Jesus finns fast han inte syns” sjöng vi när jag var barn. Det är inte sant. Jesus finns och vi ser Hans kropp. Den kroppen är vi.

På sjukhuset jobbade en riktig surkart. Villigt påpekade hen de andras fel och brister. Hen spred kritik, distans och kyla kring sig. Att hen var med i kyrkan, det visste kollegorna. En dag kunde en jobbarkompis inte låta bli. Han tog skylten från sjukhuskyrkans dörr. Lyckades diskret få fast den på surkartens rygg. Hela dagen gick hen med neddragna mungipor, vassa ögon – och en skylt på ryggen som informerade om att “Gudstjänst pågår”.

Vi får aldrig glömma att våra kroppar är Guds andes tempel, att vi är en pågående gudstjänst.

—  Britta Bolmenäs

Precis så är det! Där du är, där pågår gudstjänst! I Romarbrevet 12:1 stå det: “Frambär er själva som ett levande och heligt offer som behagar Gud, det är er andliga gudstjänst”.

Jag både förundras och förskräcks. Vilket slags tempel är jag? Vilken slags gudstjänst är mitt liv? Vilken atmosfär sprider jag? Blir det ljusare i ett rum när jag kommer in - eller när jag går därifrån? Kommer någon till tro där jag är? Helig Ande, förbarma dig över mig! Slipa mig, forma mig, använd mig!

Jag funderar på vad det skulle innebära om vi faktiskt tog det till oss, att Guds rike bor i oss? Om det är sant, att våra vardagar och hem är heliga, hur kan de få bli andliga, viktiga, välsignande mötesplatser? Kan vi bjuda hem någon att dela trons bergochdalbana med ord, tårar och böner? Hur kan någon du känner få lära känna Jesus hemma hos dig? Kan vi bjuda hem på webbgudstjänst? Eller tänk om Alpha fick flytta hem till några av oss - föredragen finns ju faktiskt gratis och online.

(Liten påminnelse som några av oss behöver: Ingen kommer att döma dig för att det bor dammråttor under dina möbler eller om ditt fika inte är hembakat.)

Samtidigt vill jag säga, att när pandemin klingat av och kyrkorna äntligen får öppna fullt: var ivrigast att gå! Var trofastast! För fast vi är tempel är vi samtidigt bara stenar i Guds stora tempel. Behöver varandra. Utrustade med varandra. Och tänk om en ny tid väntar oss bakom pandemins hörn. En tid då vi, liksom de första kristna, troget möts både i templet och i hemmen (Apg. 2: 26). Stor glädje och förvandlade liv väntar oss bakom det hörnet.

Britta Bolmenäs

Britta Bolmenäs, pastor och föreståndare i Värnamo missionskyrka, skriver bibelkrönikor i Dagen.

Fler artiklar från Livsstil