06 maj 2021

En tidning på kristen grund



Livsstil

Tonläget är uppe i falsett nu

Åsa Molin skriver utifrån texterna om Påskens vittnen

Vissa saker vill jag liksom inte veta. Eller åtminstone inte bli påmind om. Till exempel att någon jag beundrar har ett förflutet som kriminell. Dra inte upp den där gamla dyngan! Titta på honom nu – en av världens mest lästa! Ja, men fortfarande en mördare, mumlar någon bakom uppfälld rock-krage.

Paulus, eller Saul, var inte den i gänget som lamt hakade på ledaren och lydde någon annans order, det var han själv som kom på, räknade ut, skrev verksamhetsplan, drev igenom och använde sitt våldskapital för att komma åt de här troende som nu höll på att förvrida den judiska tron med sin avvikande nya teologi. Saul “rasade av mordlust mot Herrens lärjungar” och nöjde sig inte med att förfölja dem i Jerusalem, nitiskt gav han sig av till Damaskus för att snoka upp dem där.

Samme man skriver många år senare till församlingen i Korinth om vad som hände efter att Jesus uppstod. Då visade han sig för sina lärjungar och bröder, och “allra sist visade han sig också för mig, detta ofullgångna foster. Jag är ju den allra minste av apostlarna, inte värdig att kallas apostel, eftersom jag har förföljt Guds församling”. Paulus själv försöker inte mörka sin blodsvarta bakgrund. Han har mött den uppståndne och fått ett nytt liv i hans ljus. Först blind, men sen med en helt unik blick för vad berättelsen om Jesus egentligen innebar.

I dag, när våra teologiska motståndare svartmålas och gärna placeras på andra sidan helvetesgapet, eller i alla fall långt bort från nådens strand, funderar jag på hur svårt vi har gjort det att byta sida, eller ens perspektiv. Tonläget i våra samtal är ofta uppe i falsett nu. Finns det då en väg, även för de mest osannolika av våra fiender och motståndare att bli våra vänner, ja till och med förebilder? Håller vi en dörr öppen, åt båda hållen?

Kanske behöver vi inte gå längre än till oss själva för att finna den förståelse och fredliga ton som behövs för att hålla porten öppen. En del av oss vet att om vi hade träffat vårt egna 20-åriga jag hade det slagit gnistor av konflikt och vi hade stått förundrade, eller snarare förfasade, över den vi har blivit.

Redan vid jul sjunger vi om påskens vittnesbörd: “Ty frälsarn krossat våra tunga bojor, vår jord är fri, himlen öppen nu är. Uti din slav du ser en älskad broder, och se din ovän blir dig kär”. Om dörren hålls öppen är världen full av oväntade vänskaper. Men det är inte lätt. Det krävs stora och generösa hjärtan för att få plats med en världsbild där ovänner blir oss kära.

Andra söndagen i påsktiden

Tema: Påskens vittnen

Gamla testamentet: Jesaja 43:10-13

Men ni är mina vittnen, säger Herren, min tjänare, den som jag har utvalt, för att ni skall få insikt och tro mig, förstå att jag är Gud. Ingen gud har blivit till före mig, ingen skall komma efter mig. Jag, jag är Herren, ingen annan än jag kan ge räddning. Det var jag som förutsade och förkunnade, ingen främmande gud ibland er. Ni är mina vittnen, säger Herren. Jag är Gud, också i framtiden är jag densamme. Ingen kan rycka något ur min hand, det jag gör kan ingen göra om intet.

Episteltext: Första Korinthierbrevet 15:1-11

Bröder, jag vill påminna er om evangeliet som jag förkunnade, som ni också tog emot, på vars grund ni står och genom vilket ni blir räddade. Jag vill påminna er om orden i min förkunnelse — den håller ni väl fast vid, annars var det bortkastat att ni kom till tro. Bland det första jag förde vidare till er var detta som jag själv hade tagit emot: att Kristus dog för våra synder i enlighet med skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen i enlighet med skrifterna och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv. Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder vid ett och samma tillfälle, de flesta är ännu i livet, men några har avlidit. Därefter visade han sig för Jakob och sedan för alla apostlarna. Allra sist visade han sig också för mig, detta ofullgångna foster. Jag är ju den allra minste av apostlarna, inte värdig att kallas apostel, eftersom jag har förföljt Guds församling. Men genom Guds nåd är jag vad jag är, och hans nåd mot mig har inte varit förspilld. Jag har arbetat mer än någon av dem, fast inte jag själv, utan Guds nåd som har varit med mig. Jag eller de — så är det vi förkunnar, och så är det ni har lärt er att tro.

Evangelietext: Johannesevangeliet 21:1-14

Sedan visade sig Jesus igen för lärjungarna vid Tiberiassjön. Det gick till så: Simon Petrus och Tomas, som kallades Tvillingen, Natanael från Kana i Galileen, Sebedaios söner och två andra lärjungar var tillsammans. Simon Petrus sade till de andra: “Jag ger mig ut och fiskar.” De sade: “Vi följer med dig.” De gick ut och steg i båten, men den natten fick de ingenting. När morgonen kom stod Jesus på stranden, men lärjungarna förstod inte att det var han. Och Jesus frågade: “Mina barn, har ni ingen fisk?” De svarade nej, och han sade: “Kasta ut nätet på högra sidan om båten, så får ni.” De kastade ut nätet, och nu orkade de inte dra in det för all fisken. Den lärjunge som Jesus älskade sade då till Petrus: “Det är Herren!” När Simon Petrus hörde att det var Herren knöt han om sig ytterplagget, för han var inte klädd, och hoppade i vattnet. De andra lärjungarna kom efter i båten med fångsten på släp; de hade inte långt till land, bara ett hundratal meter. Då de steg i land fick de se en glödhög och fisk som låg på den och bröd. Jesus sade till dem: “Hämta några av fiskarna som ni just fick.” Simon Petrus gick upp på stranden och drog i land nätet, som var fullt av stora fiskar, 153 stycken. Och fast det var så många gick nätet inte sönder. Jesus sade till lärjungarna: “Kom och ät.” Ingen av dem vågade fråga honom vem han var; de förstod att det var Herren. Jesus gick fram och tog brödet och gav dem, och likaså fisken. Detta var tredje gången som Jesus visade sig för sina lärjungar sedan han uppstått från de döda.

Psaltaren: Psalm 145:1-7

En lovsång av David. Jag sjunger om din storhet, Gud, min konung, nu och för evigt prisar jag ditt namn. Dag efter dag vill jag prisa dig, nu och för evigt sjunga ditt lov. Stor är Herren, högt är han prisad, ingen kan fatta hans storhet. Släkte efter släkte skall hylla dina verk och vittna om dina väldiga gärningar. De skall tala om din härlighet, ditt höga majestät, och de under som du gör vill jag besjunga. De skall prisa din fruktansvärda makt, och din storhet vill jag förkunna. De skall ropa ut din stora godhet och jubla över din trofasthet.

Åsa Molin

Åsa Molin är författare och arbetar som lärare i teologi. Hon skriver bibelkrönikor på Dagen.

Fler artiklar från Livsstil

Fler liknande artiklar


Dagens bibelord

Läs alla platsannonser på Dagen Jobb

Dagens poddar