”Vi skriver ett kontrakt med hoppet, vad som än händer”

Vill ni fira nattvard tillsammans? Det är en fråga som kan vara känslig att ställa till någon som vet att den ska dö. Men det kan också leda till en stund som ingen kommer att glömma. Anna Smille är sjukhusprästen som försöker lyssna in Andens ingivelse. Ibland leder det till att hon dukar fram bröd och vin. Ibland kommer hon med blommor. 

Snödroppar, tänk att något så till synes obetydligt kan göra sådan skillnad. Anna Smille minns fortfarande patienten, eller mannen, som låg nedbruten av sin sjukdom i sjukhusrummet. Han var inte så trevlig mot personalen och det var en sjuksköterska som hade föreslagit att han kanske skulle tala med en präst. Men när prästen Anna Smille undrade om hon fick ställa en vas nyplockade snödroppar på hans bord sa han inte nej. Utanför höll våren på att slå ut och de små blommorna på mannens bord gjorde något med både honom och dem som kom dit.

– ”Oj, har snödropparna kommit?” sa alla som kom in. ”Ja, de har kommit”, sa mannen som varit så besvärlig. De där stjälkarna inbegrep honom i livet som ständigt förnyas. De tinade upp själen och ändrade hela dynamiken i hans sjukhusrum, minns Anna Smille. 

”Vi botar inte sjukdomar, vi botar människor”

Hon har blommor med sig den här dagen också, när hon kommer emot oss vid entrén till Ersta sjukhus på Södermalm i Stockholm. Anna Smilles uppenbarelse får en att tänka på en sagofigur. Som Mary Poppins, fast med ett slags pondus och större allvar, och i nutid. Storrandig kjol nedtill, svart prästskjorta upptill, håret uppsatt i en glad, lite yvig frisyr. Buketten i korgen hon bär på är en färgexplosion i rosa, rött, vitt och blått. Anna har plockat blommorna på olika platser runt om sjukhuset.

– Med den här kragen kan man gå loss i vilken rabatt som helst, säger hon och ler lite rebelliskt när hon pekar mot prästkragen runt sin hals. 

 Hon går före oss genom glasdörrarna till sjukhuset. Detta är hennes arbetsplats.

– De anställda här är som min församling, det är dem jag arbetar med säger hon.

Ersta sjukhus har närmare tusen personer anställda. De är läkare, sjuksköterskor, undersköterskor, vaktmästare, receptionister, och andra som har i uppdrag att ta hand om sjukhusets besökare och inlagda patienter. Anna Smille är prästen, som inte bara ska stötta och finnas här för patienter och deras anhöriga. Hon ska också finnas för de anställda. De som varje dag hanterar liv och död, tillfrisknande, bakslag, lidande och sorg.

Anna är anställd av Ersta diakoni, en ideell förening som bedriver sjukvård, socialt arbete, utbildning och forskning. Verksamheten vilar på kristen grund. 

Vi stannar till vid porträttet av sjukhusets grundare, prästdottern Marie Cederschiöld. Hon var Sveriges första diakonissa och sjuksköterska och grundade Ersta diakoni år 1851.

– Vår devis är att se hela människan. Det innebär att alla medarbetare här ska kunna identifiera och bemöta även de existentiella frågor som vi människor bär på. Marie Cederschiöld brukade säga att vi botar inte sjukdomar, vi botar människor. Därför måste ett sjukhus vara vackert, säger Anna Smille.

Beteendevetare, inredare och präst

I tolv år har hon varit präst. Fram till dess arbetade Anna Smille som beteendevetare och inredare, med ett särskilt intresse för konstens och arkitekturens betydelse för människans välmående. Så en dag insåg hon att hennes intresse för de yttre rummen var en metafor för det hon verkligen kände en kallelse till: Hon ville arbeta med människans inre rum.

– Jag hade en dröm om att arbeta med läkekonst och som präst, säger hon.

Intresset för konsten och skönheten och dess påverkan på människor har följt med henne in i prästyrket. Att bära med sig blommor, till exempel, kan vara ett sätt att hjälpa människor till förundran.

– Förundran över skönhet kan vara en ingång till tron.

Anna Smille tar oss med till Stillhetens kapell. Det är hennes första anhalt varje morgon när hon kommer till jobbet. Kapellet är ett litet, lugnt rum inrett i trä med ett altare i centrum. Bredvid står sjukhusets ljusbärare.

– Åh vad bra, någon har redan tänt ljuset. Jag och några av medarbetarna här på sjukhuset hjälps åt. Jag brukar säga att vi växelber, säger hon. 

Jag kan inte låta bli att undra om personalen vet att det är det de gör när de tänder ljus, att de växelber. Men jag låter bli att fråga. Anna Smille har övergått till att ordna med blommorna på altaret.

– Det kan inte vara döda altarblommor i det här kapellet, mumlar hon för sig själv, medan hon byter ut det vissna mot levande blommor ur sin korg.

Stunden i kapellet är inte bara något som den här sjukhusprästen gör för andra. Detta är också en plats där hon själv hämtar kraft.

– Det betyder något att få iordningställa ett rum för tröst, att ta sitt fäste i Gud och vila i att allt inte vilar på mina klena axlar. När jag blir kallad till ett rum vet jag inte vad som väntar. Min prästkrage betyder att jag kommer med allt det som kyrkan står för. Så jag går hit för att förankra mig i altaret.

Närvarande och inlyssnande

Dörren öppnas och en man i träningskläder undrar om det är okej att han kommer in. Vi försäkrar honom om att det snarare är vi som ska be om ursäkt för att vi stör stillheten, men mannen har inget emot det. Han berättar att han alltid går hit när han besöker Ersta sjukhus. 

– Jag tycker om det här stället, för här kan man tända ljus. På Karolinska sjukhuset har man förbjudit ljus eftersom det kan bli brandfarligt om människor kommer in med syrgas. 

Pastor utanför kyrkan. del 1:
Häktespastorn: Människor som tidigare varit mörka i ögonen får en ny blick

Mannen går och vi konstaterar att även de tända ljusen är ett viktigt arbetsredskap i sjukhusprästens vardag. Man behöver inte ha en tro för att tycka om ljus.

– En del av dem som ber om ett samtal med en präst vill kanske mest ha ett besök. Som sjukhuspräst behöver jag vara närvarande, omedelbar, inlyssnande och möta människan där hon är. Det är inte alltid rätt läge att be en bön. Men när jag ska gå säger jag ofta att nu går jag ned och tänder ett ljus för dig och din familj. Det säger ingen nej till.

Samtidigt är det tända ljuset en kraftig symbolhandling, menar Anna Smille.

– Det betyder att vi skriver ett kontrakt med hoppet, vad som än händer, säger hon.

Vid en liten bänk ligger kapellets gästbok uppslagen. Här skriver besökare ned sina tankar och böner. Anna plockar upp boken och läser den sista raden högt. 

”Jag känner mig helt värdelös”, har någon skrivit.

Sjukhusprästen tystnar och ser märkbart tagen ut av den lilla meningen. Hon blundar i några sekunder som om hon lägger den skrivna raden och människan som formulerat den på sitt hjärta. Sedan slår hon ihop boken och vi lämnar kapellet.

Viktig uppgift i kris och katastrof

Att följa sjukhusprästen Anna Smille mellan olika våningar och avdelningar på det stora sjukhuset är en serie i hissar och nyckel-blipp. Upp och ned, hit och dit. Anna bär blippen i en nyckelring runt halsen och måste ständigt luta sig fram för att nå knappen på väggen. Överallt möter hon människor som hon byter några ord med. Patienter som stöttar sig med rollatorer, snabba sjuksköterskor klädda i gröna operationskläder och läkare med pennor bakom örat. I kulverten stannar hon upp för ett prat med mannen som ansvarar för sjukhusets lokalvård. Alla verkar vilja växla några ord med prästen.

– Vi ses på reflektionen på tisdag, ropar en sjuksköterska inne på geriatriska avdelningen. 

Att hålla i reflektionsstunder för personalen ingår i kyrkans uppgifter. Att småprata med så många som möjligt är också viktigt, menar hon. Det skapar tillit.

– Om en kris eller katastrof inträffar i samhället eller på sjukhuset får vi som präster och diakoner en viktig uppgift att finnas där för människor. Då är det viktigt att ha skapat tillitsfulla relationer med så många som möjligt.

Vi tar hissen upp till den palliativa avdelningen. Här vårdas patienter i livets slutskede. I receptionen brinner ett batteriljus. 

– När ljuset lyser betyder det att någon avlidit i dag, berättar Anna Smille.

Hon sänker rösten när hon talar här inne och vi går genom avdelningen som hon som sjukhuspräst ofta har anledning att besöka. I den lilla matsalen hjälper personalen en kvinna i rullstol att hälla upp en kopp te. För oss som är ovana att vara på en plats där sjukdom och döden verkar så närvarande är det lätt att bli sorgsen till mods, men Anna Smilles samtalston är mild och lätt. Vi passerar ett piano i korridoren och hon börjar tala om en förmiddag i vintras då hon nästan tyckte sig uppleva himlen, just här. 

– När jag kom den där dagen satt Hanna, en av mina musikerkollegor, och spelade på pianot. Det var musik överallt och flera av patientbäddarna var placerade längs med de vida fönstren på salarna. Utanför föll stora snöflingor som i slow motion. Det var ett så stilla och vackert ögonblick.

Lyssna till Andens ingivelser

Att se skönheten, att bära hoppet och att hjälpa människor att inte vara rädda för det som kommer sen är viktiga delar av en sjukhusprästs uppgift. I mötet med döende och deras närstående behöver man vara närvarande och lyssna på Andens ingivelser, menar Anna Smille. Hon berättar om familjen där man hade vakat länge över sin gamla mor. Den gamla kvinnan kämpade och led, till synes sovande, vecka ut och vecka in. Det var som att hon inte kunde släppa taget.

– Då frågade jag familjen om det var något de undvikit att tala om. Något de borde prata om.

Det visade sig att det fanns en sådan sak. I familjen fanns en bror med funktionsnedsättning och de hade inte pratat om vem som skulle ta hand om honom. Nu tog de tag i saken och gjorde en plan för hur det skulle bli med brodern.

– Bara någon timme efteråt dog deras mamma. Alla lade var sin blomma i famnen på henne där hon låg under ett broderat lakan. Det kan vara så vackert när någon far i väg. 

Ibland leder ingivelsen Anna Smille till att fråga om någon vill fira nattvard. En sådan fråga kräver lite mod, medger hon. 

– Man måste kunna vara lite som Petrus. Pröva att gå på vattnet, även om det känns som tunn is.

Om någon säger ja till att fira nattvard i sitt sjukhusrum brukar Anna Smille sätta i gång en väldig aktivitet. 

– Då letar vi fram ett altare, en manglad duk, ett kors, sockentyg och ett ljus. Sedan är det som att vi kommer in med stillheten in på rummet.

”Vidunderligt stark upplevelse”

Det som sker när en familj firar nattvard på sjukhuset blir ofta en vidunderligt stark upplevelse, menar Anna Smille.

– I högmässan säger vi att vi firar nattvard tillsammans med dem som gått före, i en gränsöverskridande gemenskap. Att hinna fira nattvard men någon som är på väg att gå över till andra sidan blir en del av den här familjens historieskrivning. Varje gång de firar nattvard efteråt kommer de att minnas den här stunden av helig samvaro.

Vi stänger in oss en stund i ett av den palliativa avdelningens samtalsrum och Anna Smille berättar lite mer om hur hon ser på sin uppgift. Något hon återkommer till är vikten av att vara den som vågar stå kvar. Ibland möter hon människor som vet att de ska dö. De vill tala om det, men deras anhöriga förmår inte. Med en präst kan man tala fritt om sina tankar inför döden.

– Jag är inte släkt. Jag kan tycka det är sorglig, men jag är professionell. Prästens uppgift i ett samtal med en person som är döende är att vara medkännande och lyssna till vad den här människan bär på av oro, sorg, vrede och tvivel. Ibland kan vi ge någon bild eller biblisk berättelse till tröst om att du inte är ensam om att känna dig ensam.

”När stora kriser kommer kan ledare känna förlamning”

 Att sjukhusprästen är en person som tål svåra situationer verkar också vara samhällets bild, enligt Anna Smille. 

– Om jag skulle gå på fest, skulle jag inte säga att jag arbetar som sjukhuspräst. Någon gång har jag gjort det och då har människor fått stora skälvan, tagit tre lovar runt en och kommit tillbaka överförfriskade och velat tala djupt om livets avgrundsämnen. Man har väl liksom respekt för sjukhusprästens arbete.

Anna Smille är en spännande kombination av mjukhet och styrka. Både glad och blommig och stabil som en fura. Trots att hon har ett yrke som kräver att hon aldrig slår ned blicken för människors lidande är hon ödmjuk och har lätt att erkänna att arbetet påverkar henne. Ibland gör det henne rädd:

– Som sjukhuspräst är det lätt att börja se allt som kan hända oss människor. Varje gång jag ska resa uppdaterar jag mitt Vita arkiv. Mina barn tycker det är lite ”too much”.

Överlämna sig till Gud

Att inte försöka klara allt själv, och att hela tiden överlämna sig till Gud som är större, är avgörande för Anna Smille. Att vila i sina kollegor likaså. Och även en sjukhuspräst måste leva i rytmen av gudstjänst. En gång i månaden predikar hon i kyrkan som hör till Ersta.

– Det är essentiellt för mig att förankra mig i texten. Det är som att få fast föda. Kraften kommer ur det.

Vi går ut på avdelningen för palliativ vård igen. I den lilla matsalen håller en undersköterska på att ordna små vaser med blommor på varje bord. När sjukhusprästen Anna Smille och hon börjar tala med varandra förstår jag att de här två talar samma språk. Undersköterskan tycker också att blommor är viktigt. Sedan förstår jag att det var hon som tände ljuset i kapellet i morse, innan vi kom.

En del av medarbetarna på Ersta sjukhus verkar i alla fall medvetna om att de med Anna Smille växelber.