26 juli 2021

En tidning på kristen grund



Livsstil

Bibelkrönika: Ta vara på glimtarna av Guds härlighet

Anna Sophia Bonde påminner om att vi är ett väntande folk och att det är värt att hålla ut

I en av kyrkorna där jag arbetar finns en vävd altartavla som skildrar stunden på Förklaringsberget, då tre av lärjungarna fick se Jesu härlighet. Alltså: fick se Jesus lite mer så som Han verkligen är. Jesus ser nästan lite läskig ut, i alla fall helt annorlunda, på något sätt bortomvärldslig. Bildens högra del domineras av en överdimensionerad törnekrona. Konstnären har velat visa vart Guds härlighet ofrånkomligen leder Jesus. I härligheten ryms korset. Och: utan kors - ingen härlighet.

Vad är det som gör att Mose, till skillnad från sin bror Aron och de sjuttio äldste i Israel (2 Mos 24:9-11), ensam får gå högt upp på berget Sinai och bo i Herrens härlighet under en hel vecka? Alla andra ser härligheten på håll, som ett väldigt moln och som “förtärande eld”, men Mose får vistas inne i molnet inte bara den första veckan utan sedan även, som det står (24:18), i “fyrtio dagar och fyrtio nätter”.

Mose är ju en av Bibelns stora troshjältar, som vandrade länge med Herren och som fick vara med om fler maffigheter än de flesta. Ändå är allt det där inte någon förblivande kvalitet hos honom utan helt avhängigt det Gud gör, i varje stund. Mose får ju inte gå in i det heliga landet utan dör, precis på gränsen, på ett annat berg, berget Nebo (5 Mos 34). Han är “bara” människa, vilket han har gemensamt med både dig och mig.

Den där vistelsen, som vi läser om nu på söndag, den förebådar den tid som vi nu lever i; efter Kristi himmelsfärd, då Han gick in i härligheten, då lever vi lite som folket i öknen, då de väntade på Mose. De förstod inte alltid vad de skulle ha att vinna på att han var borta. Tvärtom får de, efter ett antal dagars väntande, för sig att bilda en egen, ny religion (se 2 Mos 32), i frustration och besvikelse över Moses frånvaro.

I värsta fall kan det bli så även för oss, i denna långa väntan som vi nu sedan tvåtusen år är inne i, att vi glömmer bort att vi är ett väntande folk, ett folk på väg mot ett mål; det kan kännas som en obetvinglig lockelse att få ge upp, att slippa vänta. Det kan bli så att vi lever utan härlighet; att vi fått för oss att det bästa vi kan göra är att skapa vår egen härlighet. Men så fattig den ter sig! Och så kort den varar!

När Jesus tog med sig Petrus, Jakob och Johannes upp på berget, och de där fick se honom förvandlas och samspråka helt vänskapligt med Mose och Elia, då var deras initiala reaktion att de ville stanna kvar däruppe. De ville bosätta sig i molnet, i härligheten! Ibland händer det att predikanter gör sig lustiga över deras naivitet men jag tror att risken är större för de flesta att just ringakta Herrens härlighet, snarare än att vara alltför beroende av den.

Mycket i livet kräver av oss att vi ska vara rationella, anpassningsbara, flexibla, pragmatiska. Men Gud give att vi håller den typen av egenskaper kort, när det kommer till Honom! Gudstjänsten är till för att ge oss glimtar av den där härligheten. Ja, även bönen, gemenskapen systrar och bröder emellan, sakramenten, lovsången. Allt det där som ibland buntas ihop under begreppet “kristet liv” är viktiga rastplatser för oss, färdkost vi behöver för att inte tappa riktning och ork. Vi har väntat länge nu, men ta gärna en stund nu i helgen och fundera på följande: tänk om det finns något, något som Gud vill ge, som faktiskt är värt hela denna långa väntan?

Anna Sophia Bonde

Anna Sophia Bonde är komminister i Stensjöns församling och fri skribent. Hon skriver helgkrönikor utifrån kyrkoårets bibeltexter.

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar från Livsstil

Fler liknande artiklar


Dagens bibelord

Läs alla platsannonser på Dagen Jobb

Dagens poddar