Niklas Strömstedt: Det känns som att Gud tror på mig

Niklas Strömstedt svarar inte riktigt på frågan om han tror på Gud. Däremot tycker han att det känns som att Gud tror på honom. 64 år gammal ser han på sitt liv som en glass. Nu är halva uppäten och det smälter och rinner. Men kanske hoppas han också på något mer. Efter att glassen är slut.

Han ser ut som en artist. Det är det första jag tänker när Niklas Strömstedt dyker upp i lätt blåtonade glasögon, och snitsigt hår. Det där med artistauran är inget vi påtalar, däremot börjar vi tidigt i vårt möte prata om vad Niklas Strömstedts farfar, pingstpastorn Harald Strömstedt, hade sagt om han hade sett sitt barnbarn i dag.

Vid ett tillfälle när Niklas Strömstedt var ung, ville farfadern få honom att lova att han aldrig skulle bli “en sådan där popspelerist”. Som tur var undvek Niklas Strömstedt att avlägga några löften och så blev han också en av Sveriges mest välkända och uthålliga popartister.

– Jag tror ändå att min farfar hade tyckt det var okej att jag blev den jag blev. Han var en så öppen själ. Han hade nog sett det som någon slags predikan, säger Niklas och ler lite när vi för det på tal.

Det är mycket som händer för Niklas Strömstedt den här hösten. Dels har han släppt sin första bok, dels är han i sluttampen av turnerandet med bandet GES, Glenmark, Eriksson, Strömstedt. Enligt Niklas Strömstedt är projektet GES något som är färdigt för gott, efter den sista konserten i november.

– Vi har gjort över 150 spelningar de senaste åren och nu vill alla tre göra annat.

Att välja noga vad man gör med sin tid är något som har blivit allt viktigare för Niklas Strömstedt. Ju äldre han blir, ju mer inser han att vår tid är utmätt.

– Jag brukar se på livet som en glass. Nu har jag ätit upp halva glassen och den smälter som bara den, det rinner liksom. Så det gäller att välja vad man ska göra av det som är kvar.

Något som Niklas Strömstedt vill prioritera att lägga sin tid på är det andra som gör honom högaktuellt just nu – skrivandet. Sedan ett par månader kan artisten nämligen också kalla sig författare. För den som följt bloggen som Niklas Strömstedt drivit på Instagram under några år, kommer det inte som någon överraskning att hans första bok heter Vid regnbågens fot finns en katt. I boken, som är illustrerad med bilder av Lars Lerin, spanar Niklas Strömstedt på livet utifrån sin och hustrun Jennys katt Kerstins ögon.

– Det ger en slags frihet att skriva i en katts namn. Man kan lägga bort sin egen mask och sina raster och vara i stort sett lika korkad som man egentligen är.

---

Hör mer i podden

• Om Niklas Stömstedts absolut bästa relationstips.
• Om kärleken till katten Kerstin.
• Om Niklas Strömstedts relation till sången Pärleporten.

---

Vårt möte med Niklas Strömstedt äger rum tidigt under hösten. Vid publicering av den här texten är katten Kerstin tyvärr död. En dag blev Kerstin svårt sjuk och Niklas och Jenny Strömstedt tvingades ta beslutet att avliva henne. I ett inlägg på Instagram skriver Jenny Strömstedt:

“Det gör ont. Nej, du var inte bara en katt och det vet alla som förlorat ett älskat husdjur.”

Det var tack vare Jenny som Niklas Strömstedt kom att tycka om katter. Paret träffades 2011, men tidigt i deras relation skulle Jenny Strömstedt åka på jobbresa till USA. Niklas tog på sig uppdraget att passa hennes katt, trots att han egentligen var rädd för katter.

– I början gick jag och katten runt i lägenheten och blängde på varandra. Efter ett tag började vi undra om vi kunde ha något gemensamt och om vi faktiskt kunde tycka om varandra. Det var ju bara vi två där och vi kunde lika gärna göra något bra av det. Till slut satt vi där i soffan och tittade på Rapport tillsammans.

Bloggen som mot slutet av katten Kerstins liv hade 90 000 följare på Instagram startades under pandemin då Niklas Strömstedt skulle göra en knäoperation. För att inte bli sjuk inför operationen, tog han med sig katterna till familjens lantställe och isolerade sig där. I lugnet som uppstod föddes idén om att plocka upp det gamla Instagramkontot som döttrarna startat i kattens namn.

– Sedan växte det där kontot. Jag började släppa en sång varje fredag och nu finns en bok.

Många av katten Kerstins funderingar rör vid de stora, existentiella frågorna. “Vem gör dag och natt, du blev människa jag blev katt, vem har svaren på frågorna, vem är himlen, jorden, vågorna?” frågar sig bokens katt i en av sina sånger.

Vad är ditt eget svar på de här frågorna? Vem är det som gör himlen, och jorden och vågorna?

– Det här är frågor som alla behöver hitta sina egna svar på. Vem är det för dig och vem är det för mig. För mig är det alla som jag har nära mig, och alla jag tycker om.

Så du tror inte på Gud?

– Jag snor det svar som Per Gessle gav i en intervju en gång. Det viktiga är väl inte om jag tror på Gud utan om Gud tror på mig. Och jag tycker att det känns som att Gud tror på mig.

[ Kristna djurägare: Därför älskar vi våra husdjur ]

Nej, något enkelt svar vill inte Niklas Strömstedt ge på frågorna om tro. Även om många av hans låttexter genom åren haft stråk av existentiella funderingar säger Niklas Strömstedt att han inte grubblar överdrivet mycket på frågorna om Gud. Detta trots att båda hans föräldrar växte upp i frikyrkan. Niklas Strömsteds farfar var pingstpastor och hans morfar var missionspastor. Men för Niklas föräldrar; journalisten Bo Strömstedt och författaren Margaretha Strömstedt, var det viktigt att deras barn skulle tänka och tycka själva.

– De var noga med att vi inte skulle bli intvingade i något, och i vårt hem var det inte särskilt mycket tro alls.

Hur har du det med Gud i dag?

– Med Gud? Vi har inte hörts på länge, men vi har det nog ganska bra. Vi har i alla fall inte varit upprörda på varandra på länge.

Trots att artistauran var det första som slog mig när Niklas Strömstedt uppenbarade sig, framträder en stund in i vårt möte en annan känsla av personen Niklas Strömstedt. En slags trygghet som verkar komma inifrån. Vi börjar tala om den där låten som Niklas Strömstedt släppte för några år sedan: “Jag har förtöjt för storm”.

Vad är du själv förtöjd i?

– Ju äldre jag blir, ju mer förtöjer jag i mig själv. Jag tycker

att jag blir tryggare och tryggare i mig själv och så tror jag det är för nästan alla. Ängsligheten försvinner och man struntar lite i vad andra tycker.

Det är klart att jag har en förhoppning om att det finns något mer sen.

—  Niklas Strömstedt

Så är vi tillbaka där igen. I tankarna om vad som händer när vi blir äldre. För Niklas Strömstedt verkar känslorna inför åldrandet gå åt flera håll. Där finns både det positiva konstaterandet av en ökad grundtrygghet och den lite stressande bilden av glassen som smälter. Och så givetvis frågan om vad som händer sen:

– Jag skjuter helst bort tankarna på döden och att det en dag ska ta slut.

Är du rädd för döden?

– Nej, men det vore tråkigt om det bara skulle vara det här. Det känns så futtigt. Det är klart att jag har en förhoppning om att det finns något mer sen. Ingen har bevisat att det är så, men ingen har heller bevisat att det bara tar slut.

---

Fakta: Niklas Strömstedt

• Ålder: 64
• Familj: Hustrun Jenny Strömstedt, tre vuxna barn, bonusbarn och katt
• Aktuell: Med avslutningsturnén med bandet GES, samt som författare till boken Vid regnbågens fot finns en katt. (Mondial)

---