I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.

Och jorden var öde och tom,

djupet täcktes av mörker

och en gudsvind svepte fram över vattnet.

Gud sade: ”Ljus, bli till!”

Och ljuset blev till.

Första Moseboken kapitel ett. Gud skapar hela världen. Sju dagar. Berättelsen är välkänd, och vi får instinktivt en bild av vad det hela handlar om. Ord som "skapade", "himmel och jord", "sju" och "dagar" har trots allt välkända betydelser. Alltså: före 1 Mos 1:1 existerade ingenting, bara Gud. Sedan, under en veckas tid, frambringar Gud hela universum. Klimax är människan, som precis som allt annat denna vecka skapas ur intet – ex nihilo – och sätts att råda över Guds verk. Enkelt. Det behövs väl knappast en till artikel för att konstatera detta?

Men här startar problemen. Berättelsen tycks nämligen stå i skarp kontrast till andra berättelser, inte minst den som kallas för ”evolutionsteorin” – berättelsen om hur allting blivit till genom långa processer utan givna mål eller gudomlig inblandning. Vi måste välja. Guds ord eller vetenskapen. Vad väljer du?

Dikotomier som dessa är sällan konstruktiva. Inte heller är de sanna, eftersom de målar verkligheten med alltför enkla penseldrag. Samtidigt är brottningen med den spänning som uppstår mellan 1 Mos 1 och dagens vetenskapsläge på allvar, men det finns mycket kvar att upptäcka. Det jag vill göra i denna korta artikel är därför att ge en bibelvetenskaplig pusselbit som grund för fortsatt samtal. Mer specifikt vill jag ställa följande fråga: Vad händer när vi ställer 1 Mos 1 i dialog med en antik föreställningsvärld?

Bibelns första vers ställer oss inför en tolkningssvårighet. Ordet som översätts med ”begynnelsen” saknar nämligen bestämd artikel. Vers ett kan därmed tolkas som en bisats: ”I begynnelsen, när Gud skapade himmel och jord – jorden var (då) öde och tom ... – sade Gud: ’Varde ljus’”. Jämfört med den traditionella översättningen där vers 1 antingen beskriver Guds första skapelsehandling eller tjänar som en övergripande rubrik ser vi en tydlig kontrast. Kan det vara så att jorden redan finns där, öde och tom, när Gud börjar skapa? Talar inte 1 Mos 1 om skapelse ur intet?

För att reda ut alternativen behöver vi ta hjälp av den antika kontexten. Som väl är har forskningen i dag rört sig bort ifrån de tidigt byggda skyttegravarna där ena sidan såg Bibeln som en blek kopia av mycket äldre, utombibliska originalberättelser medan den andra sidan fjärmade sig helt från tanken att samtidens föreställningar på något sätt skulle kunna ha influerat Bibelns berättelser. I stället är det nu vanligare att se de uppenbara överlappningarna som en indikation på en rik gemensam mylla ur vilken olika berättelser vuxit fram. Så hur ser denna mylla ut vad gäller ett möjligt urtillstånd? Följ med till den babyloniska skapelseberättelsen Enuma Elish:

”När ovan himlen inte hade kallats och nedan jorden inte nämnts vid namn, då Apsu, den förste som avlade dem och Mummu-Tiamat som födde dem alla, blandade sina vatten till ett, hade inga betesmarker samlats, inga stråbäddar fanns. När inga gudar hade blivit till, inga namn nämnts och inga öden bestämts då skapades gudarna i deras inre”.

Här syns tydligt hur skapelsen börjar med ett urtillstånd, och faktum är att motivet återfinns i en stor mängd texter från den antika främre orienten (se också till exempel 1 Mos 2:5–7; Ords 8:23–26). Att vi har vatten i 1 Mos 1 skulle alltså inte ha förvånat den som först hörde denna skapelseberättelse, snarare var ett sådant urtillstånd förväntat.

Som nutida läsare kanske vi ändå värjer oss. Skulle Bibeln verkligen påstå att Gud skapar ur ett förexisterande urtillstånd? Det verkar främmande! Kanske till och med skrämmande? Men kanske ger denna reaktion oss en utmärkt anledning att ställa kritiska frågor till vår intuitiva tolkning.

Så, om urtillståndet var något som de första mottagarna förväntade sig av en skapelseberättelse innebär det att 1 Mos 1 här överlappar med samtida föreställningar. Samtidigt utmanas de. För efter beskrivningar av kaotiska urtillstånd berättades det nämligen i samtida texter inte sällan om en kamp mellan gudar. I Enuma Elish strider guden Marduk mot kaosmonstret Tiamat:

”Han sköt iväg pilen, och den splittrade hennes mage. Den högg upp hennes inre, den slet sönder hjärtat. Han besegrade henne och tog hennes liv ... Han splittrade henne i två, som en fisk för torkning. Hälften av henne satte han upp som ett täckelse för himlen. Han spände upp huden och satte dit väktare och sade åt dem att inte släppa ut hennes vatten ...”.

Vi ser att när draken Tiamat genomborrats skapas förutsättningar för liv. Kaos blir till kosmos. Denna så kallade kaoskamp hittar vi också i Gamla testamentet (se till exempel Ps 74:12–17), men intressant nog finns den inte i 1 Mos 1. Här sker skapelsen i stället utan motstånd. Drakarna finns visserligen där, i vers 21 (jfr Ps 74:13; Jes 27:1), men de utgör inte något hot (jfr Ps 104:26). De är skapade av Gud. Budskapet är tydligt: Världens skapare är ohotad. Ingen kan jämföras med Israels Gud.

Är då detta skapelseberättelsens poäng? Eller vad handlar allt om? Två avslutande observationer ger oss de sista tolkningsnycklarna samtidigt som de visar att vår intuitiva läsning ofta fört oss vilse.

Om vers två beskriver ett urtillstånd ser vi snart att mycket av Guds skapande utgörs av skiljeakter. I vers tre blir till exempel ljus till, och skiljs från mörker. Att detta inte är en materiell utsaga blir tydligt i vers fem, där ljuset får ett namn: dag. Texten talar alltså inte om att vågor eller partiklar skapas. Den talar om en tidsperiod.

Men, kanske någon invänder, handlar inte skapelse om att någonting materiellt blir till? Att någonting som inte förut existerat plötsligt finns? Kanske inte. Titta på vers tre. Återigen beskrivs skiljeakter: Gud sätter gränser för vattnet och torra land blir synligt. Ingenting materiellt skapas. Eller titta på dag sju. Gud vilar.

John H. Walton sätter ord på detta märkliga när han menar att för att förstå vad det är som händer behöver vi se bortom vår materiella ontologi och istället anamma textens funktionella ontologi. I 1 Mos 1 skapar Gud inte främst genom att få saker att existera, utan genom att dela, indela, avdela och sätta i funktion. Ytterst innebär det att 1 Mos 1 inte är en berättelse om skapelse ur intet. Så vad fyller Guds vila för funktion?

Ibland har dag sex tolkats som berättelsens klimax. Här blir människan Guds avbild, Guds viceregenter. I kraft av denna kollektiviserade kungaideologi sätts de i funktion: Lägg jorden under er! Kuva den! Människan dras in i den skaparaktivitet Gud påbörjat (jfr. Ps 8). De är nu del av Guds fortsatta ordnande av skapelsen. Men berättelsen slutar inte här. Rent strukturellt relaterar dagarna till varandra på ett sätt som framhäver dag sju. Guds vila. Men vad har det med skapelse att göra? Flera saker i texten avslöjar detta för oss.

För det första sker en avmytologisering av solen, den benämns som ”den stora lampan”. Samma ord betecknar lamporna i tabernaklet. För det andra får sol och måne specifika roller. De ska skilja dag från natt, samt utmärka högtider, dagar och år. För det tredje skapas djuren ”efter sina slag”, något som leder oss till 3 Mos 11. För det fjärde skapar Gud genom att dela. Samma ord återkommer också i 3 Mos 20:24–26.

Och så har vi Guds vila. Den relaterar till en specifik föreställning: ”Ty Herren har utvalt Sion, där vill han ha sin boning. För evigt är detta min viloplats, här vill jag bo, det är min önskan” (Ps 132:13–14). Att Gud vilar innebär alltså att skapelsen ska förstås som Guds tempel. Precis som det står i Jes 66:1–2: ”Himlen är min tron och jorden min fotapall. Vad för ett hus kan ni bygga åt mig, vad för en viloplats?” Att Gud vilar den sjunde dagen handlar därför inte om att Gud tar en tupplur, utan om att Gud nu tar boning i det tempel Gud skapat. Den sjunde dagen förresten. Hur lång tid tog det att bygga Salomos tempel? Sju år (1 Kung 6:38). Hur länge varade invigningen? Sju dagar (1 Kung 8:65).

Att Gud vilar innebär ytterst att Gud regerar. Att Guds värld nu fungerar som den ska. Att människan kan leva tryggt. Att kaos har blivit till kosmos.

David Davage,

teologie doktor i Gamla testamentets exegetik, Lunds Universitet, 2016. Bibelforskare Umeå Universitet 2019

Vill du prenumerera på NOD? Klicka här!