I centrum för den nyutkomna romanen "Mai betyder vatten" står Adi, som vi får följa mellan fem och tio års ålder, och hennes familj. Pappan är underbetald tjänsteman på Zaires ambassad i Tanzania och ett strängt familjeöverhuvud. För att kunna bygga upp en trygg tillvaro gäller det att lyda och underkasta sig; det är den livslärdom som han har dragit och med våld förmedlar till sin familj.
Nominellt är de kristna, men det är bara mamman som går i kyrkan. I kyrkokören får hon inte sjunga, eftersom pappan inte vill att hon lämnar hemmet. Att den stränga uppfostran inte förmår skydda barnen från världens ondska blir tydligt så ofta att det blir något överpedagogiskt. Den stränga monoteismen ställs mot den oregerliga folktro som pyser under ytan och ger tillvaron mening.
"Mai betyder vatten" har något i vår tid så ovanligt som en allvetande berättare, nämligen Adi själv. Sin kunskap om historien och tidigare generationer får hon genom en minnesplatta som hon stulit av gud (med litet g). Gud är för Adi en pojke med glasögon och portfölj, som för anteckningar över allas synder. I början framstår han som en lite jobbig låtsaskompis, men han är också den enda som i både bildlig och bokstavlig mening befinner sig i jämnhöjd med Adi. Han ser henne, förklarar och uppmuntrar henne att följa sin författardröm.
Kayo Mpoyis debutroman är anspråksfull. Genom Adis fantasifulla och språkjublande medvetande skildrar hon med kraft och pondus stora, svåra händelseförlopp, om övergrepp och våld som fortplantar sig och går i arv. Kombinationen av magisk realism och trohet till flickhjältinnans perspektiv får mig att associera till Monika Fagerholm. Mpoyi sätter sig själv på spel och språket har den skenbara självklarhet som bara hårt arbete kan åstadkomma
Alva Dahl
