Senast häromdagen, i ett referat från Svenska kyrkans kyrkomöte, hette det i Dagen att uttrycket "den heliga anden" (eller "den heliga Anden") i den nya bibelöversättningen, Bibel 2000, skulle vara femininum. Anden skulle alltså i nyöversättningen vara en "hon", inte en "han" eller "den".
Det är faktiskt ett missförstånd – men tydligen ett ganska utbrett missförstånd.
En mängd texter i båda Gamla och Nya testamentet talar om Guds ande, hans ruach (hebreiska) eller pneuma (grekiska). I många sammanhang i Gamla testamentet framställs anden tämligen opersonligt, som en kraft från Gud. Så är det ofta även i Nya testamentet. Men där framställs anden också på en rad ställen som något av en "person". Så till exempel när Jesus talar om Hjälparen i avskedstalet (Joh 14–16), när han uppmanar lärjungarna att gå ut och göra alla folk till lärjungar och döpa dem "i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn" (Matt 28:19) och när Paulus tillönskar sina läsare "nåd från vår herre Jesus Kristus, kärlek från Gud och gemenskap från den heliga Anden" (2 Kor 13:13).
Läs också: Svenska kyrkan slår tillbaka: ”Hen” finns inte i kyrkohandboken
Ordet "ande" i svenska språket kunde länge vara antingen maskulinum ("anden – han") eller reale, alltså neutralt genus ("anden – den"). Ganska länge var dessutom ordformerna "ande" och "anda" utbytbara: "then helga anda" och "then helghe ande" förekom sida vid sida. Detta även i sammanhang där det var tydligt att det handlade om anden som "person". Allt detta kan studeras med hjälp av uppslagsordet "ande" i Svenska Akademiens ordbok på nätet.
I 1917 års bibelöversättning valde man att genomgående behandla "ande" som maskulinum. Det heter till exempel i Ps 51:13: "tag icke din helige Ande ifrån mig". Där valde man dessutom att återge både de hebreiska och de grekiska uttrycken med en egennamnsliknande form: "den helige Ande" (i stället för "den helige Anden"). "Ande" blev här ett egennamn i stället för en beteckning, alltså i stället för vad språkvetare kan kalla ett appellativ.
När den nya bibelöversättningen skulle utarbetas stod översättarna inför ett val: hur bör de hebreiska och grekiska uttrycken återges? Valet föll på att behandla "anden" som ett neutralt uttryck (i realgenus), det vill säga som "den", inte som "han". Det är därför som det i den nya översättningen, Bibel 2000, genomgående står "den heliga anden" eller "den heliga Anden". (Anden kallas dock "han" i en del passager där maskulina metaforer som "Hjälparen" uttryckligen används, till exempel Joh 14:26.) När det gäller Nya testamentet var det utslagsgivande att ordet pneuma ("ande, vind") på grekiska är neutralt. Motsvarigheten på svenska är realgenus: "(den heliga) anden".
Läs också: Så blev språket om Gud i kyrkohandboken en världsnyhet
"Anden" är alltså på grekiska varken en "han" eller en "hon" utan "den". Att det är så man ska uppfatta uttrycket "den heliga anden" i Bibel 2000 framgår av en lång rad olika ställen. Ett enda exempel: "Hos var och en framträder Anden så att den blir till nytta" (1 Kor 12:7).
I Bibel 2000 är alltså Anden (eller anden) inte en "han" utan en "den". Däremot finns det inget enda ställe där Anden (eller anden) är en "hon". På semitiska språk är motsvarande ord femininum, men så är det varken på grekiska eller på svenska. Det behöver förstås inte alls utesluta att man använder kvinnligt bildspråk om Anden. Men ordet "ande" i sig är inte femininum. "Anden" i bibelöversättningen är inte en kvinna – även om väl inget hindrar att man använder feminina metaforer om denna gestalt.
Anders Ekenberg, professor i teologi, ledamot i Bibelkommissionens styrelse, katolsk präst