30 november 2020

En tidning på kristen grund



Debatt

Jag är en av de drabbade av frikyrkans hederskultur

Replik. Min uppväxt i en frikyrka präglad av hederskultur och skam har påverkat mig mycket negativt. Och jag är inte ensam, skriver signaturen “En av många”.

När jag läste Erik Lundströms debattartikel den 28 oktober om hederskultur i pentekostal-karismatisk kontext kändes det som att någon, äntligen, satte ord på den upplevelse jag hade under min uppväxt. Sedan skrev Niklas Piensoho, pastor och föreståndare i Filadefiaförsamlingen i Stockholm, en replik på artikeln. Repliken ägnades inte åt nödvändig, kritisk självreflektion som föreståndare för en pentekostal-karismatisk församling, utan i stället åt att kritisera Lundströms uppsats och försöka hitta orsaker till upplevelsen av hederskultur i sådant som inte kan skyllas på frikyrkan.

Hederskultur i frikyrkan är ett faktum. Hederskultur finns visserligen på olika sätt överallt i samhället, men det tar inte bort det faktum att hederskulturen i många frikyrkliga sammanhang är otroligt skadlig. Piensoho försöker skylla de fem informanternas berättelser i Lundströms uppsats om ämnet på “dysfunktionella familjer”. Det argumentet håller inte. Hade dessa fem personer varit de enda med en skadlig upplevelse av hederskulturen i frikyrkan kanske det hade kunnat vara ett argument. Tyvärr är dessa fem berättelser endast en liten, liten smula av den verklighet som finns i familjer, släkter och församlingar som lever i dessa miljöer runt om i Sverige.

Glöm inte att jag är en av många. Kanske till och med en av tusentals andra med liknande upplevelser av frikyrklig hederskultur. Det är dags att frikyrkans ledare tar sitt ansvar och gör upp med den skadliga kulturen och gör allt de kan för att fler inte ska drabbas så som jag har gjort.

Jag växte upp i en välfungerande, kärleksfull familj där uppfostran i första hand präglades av kärlek. I andra hand av frikyrklig hederskultur. Min upplevelse går alltså inte att skylla på att jag skulle komma från en “dysfunktionell familj”, något jag inte heller menar stämmer in på de flesta som drabbats av frikyrkans hederskultur.

Glöm inte att jag är en av många. Kanske till och med en av tusentals andra.

—  "En av många"

Jag gick i en skola som drevs av den kyrka mina föräldrar var medlemmar i. I skolan undervisades eleverna om att de som har sex utanför äktenskapet blir som ett trasigt papper. Detta illustrerades av läraren genom att två papper limmades ihop, för att sedan ryckas isär. Denna trasiga pappersbit skulle då föreställa den som hade sex utanför äktenskapet. Av mina föräldrar fick jag i tidig ålder höra hemska berättelser om “skökor” och att det var viktigt att inte bli en sådan.

Som barn fick jag också lära mig att det var skamligt med onani. Jag fick inte vara hemma hos pojkar utan att först fråga om lov och efter att mina föräldrar kommit överens med kamratens föräldrar om att vi inte fick vara ensamma i stängda rum. Jag förstod redan då att mitt värde inte hade något att göra med mig som person utan snarare om någon man eller pojke rört vid mig på ett sätt som inte var accepterat. Min äldre bror blev ombedd att spionera på mig under skoltid för att se till att jag inte gjorde något som var oacceptabelt (till exempel att pussas med en kille). När jag som 16-åring blev tillsammans med min första pojkvän blev mina föräldrar väldigt arga. De frågade upprepade gånger om jag tänkt gifta mig med honom och de blev inte nöjda förrän jag svarade att det hade jag tänkt.

I vuxen ålder blev jag våldtagen. Jag skämdes så illa att jag i flera år trodde att allting var mitt fel. Därför berättade jag inte för mina föräldrar förrän några år efter att det hänt. Då fick jag höra att det inte var lika synd om mig som om andra som blir våldtagna. Jag hade ju faktiskt “sovit över hos en man av egen vilja”.

Nu kanske Niklas Piensoho vill påstå att detta nog beror på att jag visst kommer från en dysfunktionell familj. Svaret är nej, det gör jag inte. Men jag kommer ifrån en familj som starkt präglats av frikyrkans hederskultur utan att själva ifrågasätta den och reflektera över dess rimlighet. De lyssnade på den undervisning de fick av kyrkans företrädare och påverkades också av hur andra föräldrar i denna miljö uppfostrade sina barn.

Även om min uppväxt i första hand präglats av kärlek var hederskulturen närvarande, och är fortfarande det. Och detta har påverkat mig starkt negativt. I dag kan jag inte ha ett normalt kärleksliv med min man. Min barndom har också orsakat att jag under senare tid fick en diagnos som innebär att jag är orimligt rädd för vad andra ska tycka om mig för att jag är övertygad om att jag är en fruktansvärd person.

Jag har aldrig blivit utesluten från varken familjen eller församlingen. Men jag har som vuxen helt tagit avstånd från frikyrkan och i stället engagerat mig i andra kyrkliga sammanhang där jag upplevt att jag blivit accepterad för den jag är och där mitt värde inte har något med min kropp, sexualitet eller kön att göra.

Red anm. Dagen tar endast i undantagsfall in anonyma texter. Dagen känner till skribentens identitet.

Fler artiklar