18 april 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Religionsdialog riskerar leda till urvattnad teologi

Slutreplik. Vi ser en risk att den mångreligiösa dialogen leder till en otydlig teologisk hållning som främst bidrar till att allt fler medlemmar lämnar Svenska kyrkan, skriver Aron Emilsson (SD).

Det är både glädjande och illavarslande att den analys jag gjorde i min första artikel (Dagen 15/1) har bekräftats. Många medarbetare och ideella inom Svenska kyrkan, men även icke-troende utomstående, har hört av sig och visat sin uppskattning över artikeln. Responsen har inte heller primärt kommit från sverigedemokrater utan från personer med andra politiska hemvister och livsåskådningar.

I sin replik hänvisar Wanja Lundby-Wedin (S), Daniel Tisell (C) och Björn Cedersjö (SKR) till Svenska kyrkans kyrkoordning om att religionsdialog är en del av kyrkans mission. Vi ser samtidigt att kyrkoordningens inledning proklamerar följande:

“Den kristna kyrkan bekänner en enda Gud – Fadern, Sonen och den heliga Anden – som skapar, frälser och ger liv. Svenska kyrkan är en del av den världsvida kyrkan och delar den kristna bekännelsen och lovsången till en treenig Gud. Kyrkans centrum och livskälla är Jesus Kristus och evangeliet om honom. Evangeliet leder människan till gemenskap med Gud, som är hennes ursprung och mål. Hos Gud finns ett outtömligt djup av vishet, nåd och kärlek. Kyrkans tro innebär en grundläggande tillit till Gud och bygger på Guds väldiga handlingar, som är omvittnade i Bibeln och möter människorna i deras liv. Tron har ett från det apostoliska arvet överlämnat innehåll som kyrkan för vidare och som blir till en personlig erfarenhet i människornas liv.”

Samtal ska man i princip alltid kunna föra även med de mest obekväma parterna.

—  Aron Emilsson

Replikanterna verkar tro att vi ser en konflikt mellan religionsdialog och kristen identitet och mission. Det är inte vår syn. Självklart kan goda relationer odlas med alla människor oavsett trosuppfattning. Elementärt är att syfte, mål och utfall av dialogen är tydligt, samt förstås med vilka vi väljer att föra löpande dialog. Valet av motpart har betydelse och är avgörande för signalvärdet och bilden av svensk kristenhet och Svenska kyrkan. Samtal ska man i princip alltid kunna föra även med de mest obekväma parterna, men valet av vilka man prisbelönar måste vara mycket välmotiverat, försvarbart och inte riskera att undergräva förtroendet för svensk kristenhet.

Lundby-Wedin, Tisell och Cedersjö bekräftar att alla religiösa uttryck inte är likvärdiga. Om detta är vi helt eniga. Just därför krävs finkänslighet i alla officiella relationer som Sveriges kristna råd och Svenska kyrkan har. De hänvisar också till en färsk studie om olika religionsteologier i dialogen och självklart är det positivt med framgångsrika exempel där man är trygg och tydlig i sin respektive tro och lära. Men vi ställer oss frågan om den övergripande tendensen och vilken riktning Svenska kyrkan har gått i under decennier. Vad leder detta till på lång sikt?

Det är naivt att tro att Svenska kyrkan inte skulle komma att påverkas av rådande syn på religionsdialog – att man retirerar i tydligheten i sin tro, lära och evangelisation och står i begrepp att alltför okritiskt föra samverkan med företrädare i, eller i närheten av, politisk islam.

Det finns exempel i nutid på när kyrkor bjudit in imamer för att samtala om ramadan, hålla i koranläsning och i projektform skapa utrymme åt islam i kyrkorum. Detta är ett tydligt avsteg från missionsbefallningen som kan leda till en gemensam multiekumenisk teologi som allt mer tummar på fundamentala kristna principer.

I artikeln framför skribenterna en inklusivistisk hållning: att bjuda in andra människor i dialogen. Vi ser med förståelse på det resonemang som förs fram. Svenska kyrkan ska se till att hålla öppet för att alla människor som söker Jesus ska ha en väg in i Svenska kyrkan. Men vi ser också risken att den mångreligiösa dialogen leder till en otydlig teologisk hållning som främst bidrar till att allt fler medlemmar lämnar Svenska kyrkan.

Vi delar skribenternas syn på att Gud är kärlek, att detta alltid bör vara grund för hur vi bemöter alla människor oavsett bakgrund. Men Bibeln ger oss också tydlig vägledning om att ett mångreligiöst teologiskt angreppssätt kan leda oss till avgudar: “Du ska inte ha andra gudar vid sidan av mig.” (2 Mos 20:3, SFB2015).

Jag ser en stor risk med urvattnad teologi baserat på otydlig dialog.

—  Aron Emilsson

Detta bekräftas även i Johannesevangeliet: “Tomas sade: ‘Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?’. Jesus sade till honom: ‘Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Har ni lärt känna mig, ska ni också lära känna min Far. Nu känner ni honom och har sett honom.’” (Joh 14:5–7)

Jag ser en stor risk med urvattnad teologi baserat på otydlig dialog. Svenska kyrkan och andra stora kristna samfund i landet behöver vara trygga hamnar som människor kan vända sig till i klarhet av vilken grund samfundet står på – den judisk-kristna bibliska och luthersk-evangeliska trosuppfattningen – ingenting annat.

Tyvärr ser det ut som att mångreligiositet är en framfusig skrivbordsproduktion som framför allt Socialdemokraterna framhärdat i politiskt självbekräftande syften. Frågan är, hur rimmar det med Svenska kyrkans medlemmars synsätt och inte minst med våra grundläggande bekännelseskrifter? Risken för en form av subtilt övergrepp på religionsfriheten där vänsterliberalismen främst riktar udden mot troende kristna i våra egna kyrkor är uppenbar.

Fler artiklar från Debatt

Fler liknande artiklar


Dagens bibelord

Dagens poddar