06 maj 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

“Under all kritik att ge Martin Luther King-priset till Islamic Relief”

Svenska kyrkan har valt fel väg i fråga om interreligiös dialog. Syftet blir otydligt när den teologiska utgångspunkten öppnar för att andra religiösa traditioner kan vara vägar till Gud, skriver Aron Emilsson.

Så gick 2020 till sin ända, ett på många sätt märkligt år: pandemi och ekonomisk kris, en sjukvård på knäna och en kyrka som såg allt mer vilsen ut. Det var ett år präglat av tragedi i virusets spår men också av hat och hot i religionens namn. I dessa oroliga tider är det av största vikt att Svenska kyrkan hittar tillbaka till sin identitet och prioriterar sina grundläggande uppgifter. Nu är tid för samling och sammanhållning.

Kristna är världens mest förföljda grupp. Vi har tyvärr vant oss att läsa och lyssna om fasanfulla dåd mot våra kristna bröder och systrar på avlägsna platser långt härifrån. Men det senaste årets dåd skiljer sig. En lärare blev halshuggen på Paris gator efter att ha undervisat om yttrandefrihet. En äldre dam fick sitt huvud avhugget under en bönestund i en kyrka Nice. Varför? För att vår kristna idétradition och västerländska sätt att leva kränkt fega fundamentalister. Nu har förföljelsen kommit till vårt hem, till vår port och in i våra kyrkor. Nu är det av största vikt att vi står enade.

I en tid när kristna attackerats av islamister i västerländska demokratier valde Sveriges kristna råd (SKR), tillsammans med Equmeniakyrkan och Kristna Fredsrörelsen, att ge årets Martin Luther King-pris till samverkans- och integrationsprojektet Goda Grannar där Svenska kyrkan, biståndsorganisationen Islamic Relief och Stockholms moské arbetar tillsammans. Islamic Relief är en organisation vars ledande företrädare vid flera tillfällen uttryckt sig antisemitiskt samt har kända kopplingar till den av många länder terrorklassade organisationen Muslimska Brödraskapet. Det är under all kritik. Det är uppenbart att kyrkan gått vilse och tappat kontakten med sina rötter. Jag uppmanar därför till självrannsakan.

Det är viktigt att vara tydlig i sitt budskap och trygg i sin identitet när man representerar kristendomen i möte med andra religioner.

—  Aron Emilsson

De senaste åren har Svenska kyrkan engagerat sig alltmer i vad vi kallar för “interreligiös dialog”. Det är ett exempel på hur vi famlar i mörkret. Syftet är att bygga relationer och band till andra kristna samfund och religioner. Sverigedemokraterna anser att dialog är ett av de viktigaste verktyg vi har i en tid av polarisering. Samtalet och viljan att förstå andra människors tankar och världsbild är utgångspunkten för att förebygga konflikt och bygga sammanhållning. Dock är det viktigt att vara tydlig i sitt budskap och trygg i sin identitet när man representerar kristendomen i möte med andra religioner. Om syftet är organiserad interreligiös samverkan för ett högre syfte måste samverkan ske i ömsesidig respekt för varandras olikheter i stället för att försöka uppnå någon tveksam teologisk tolkning för att anpassa varandras trosinriktningar till varandra. Här har Svenska kyrkan valt fel väg.

I dag blir syftet med den interreligiösa dialogen otydligt när den teologiska utgångspunkten, som föreslås i skriften De kyrkliga handlingarna i en mångreligiös kontext, har en inklusivistisk hållning som den rimliga för vår kyrka. Det vill säga en hållning som är öppen för att andra religiösa traditioner kan vara vägar till Gud. Där föreslås även en hållning att andra religioner kan vara boningar för den heliga Anden. Om varje möte med en person som inte är troende uppfattas som ett religionsdialogmöte och dessutom utgår från att denna person redan hittat sin väg till Gud och inte har behov av att möta Jesus, riskerar Svenska kyrkan att tappa ett av sina grundläggande uppdrag – nämligen missionsbefallningen och att gå ut och göra alla folk till lärjungar.

Tillfället att berätta om Jesus kärleksbudskap – för den som är villig och mottaglig – får inte gå förlorat.

—  Aron Emilsson

I organiserade möten där religionsdialog mellan religioner är syftet ska givetvis en ömsesidig respekt för varandras olikheter vara utgångspunkten. I sådana möten anser vi inte att en gemensam religionsteologi är nödvändig. I stället kan detta vara en möjlighet att finna gemensamma lösningar på samhällsproblem, stå upp emot religiöst våld och finna respektfulla lösningar för konvertiter med mera. I det spontana mötet med människor med annan trosuppfattning måste givetvis en ömsesidig respekt vara grunden, samtidigt som tillfället att berätta om Jesus kärleksbudskap – för den som är villig och mottaglig – inte får gå förlorat.

Jag vänder mig därför emot den tvetydiga teologi som förenar alla religioner under samma Gud och menar att Svenska kyrkan måste vara mer tydlig i vår kommunikation om vår del i det interreligiösa samtalet. Tron på Jesus som vägen, sanningen och livet och att genom nåd och inte gärningar kunna finna vägen till Gud är en gåva vi ska vara stolta över och dela med oss av till andra. Den är alltför dyrbar för att stanna inom Svenska kyrkan.

Att samverka för att uppnå någon slags vision av gemensamma teologiska tolkningar av mer filosofisk karaktär ser inte vi som något som ska prioriteras på bekostnad av kyrkans grundläggande uppgifter: gudstjänst, mission, diakoni och undervisning. Nu är tid för samling och sammanhållning.

Fler artiklar från Debatt

Fler liknande artiklar


Dagens bibelord

Läs alla platsannonser på Dagen Jobb

Dagens poddar