25 februari 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Per Olsson Fridh: Utvecklingen vänds inte av att vi backar

Replik. Det går att se den nya moderata biståndspolitiken som en naturlig följd av partiets nya och mer nationalistiska politik, skriver Per Olsson Fridh.

Att i tider av rådande pandemi, snabba klimatförändringar, allt svårare väpnade konflikter och ökad fattigdom i världen föreslå Alexanderhugg i biståndsbudgeten är väldigt ogenomtänkt. Elisabeth Svantessons tydliggör i sitt svar (2/2)Fredrik Wenells ledare i Dagen (27/1) den positionsförflyttning som Moderaterna har gjort i biståndsfrågan. De nya steg hon föreslår strider både mot de mål biståndet i sig har och de mål Moderaterna själva påstår sig ha.

Svantesson påstår att “det inte är bistånd som driver utveckling utan demokrati, marknadsekonomi, äganderätt och fri handel”. Det finns en del belägg för att det är så, men det är bara en halv sanning. En fungerande marknadsekonomi uppstår inte över en natt. En stor del av det svenska utvecklingssamarbetet går ut på att just bidra till att främja en demokratisk utveckling, öppna samhällen som möjliggör en fungerande marknadsekonomi. Vi stärker rättsstater så att också äganderätten och handelssamarbeten respekteras. Att tvister kan lösas i domstol och korruption bekämpas.

De privata investeringarna i utvecklingsländer som fanns före coronapandemin landade aldrig i de allra fattigaste länderna. Där är det i stället biståndsmedel som går in och tar ned risken för investeringar, skapar förutsättningar för marknader att skapas och växa och möjliggör att investeringar så småningom kan komma organiskt. Detta är biståndsmedel som Svantesson nu vill kapa.

Vi vänder inte utvecklingen i världen genom att backa tillbaka, utan genom att ta oss an den.

—  Per Olsson Fridh

Visst är det så att biståndet måste omprövas i en föränderlig värld. Det gör vi hela tiden. Det senaste året har coronapandemin skapat nya kriser och fördjupat och försvårat arbetet med de kriser vi redan kämpar med. FN:s livsmedelsprogram tror att 121 miljoner fler människor kommer att lida av matbrist under 2021. Det innebär att antalet människor nu ökar till över 270 miljoner. Samtidigt menar Världsbanken att ytterligare 150 miljoner människor riskerar att puttas över gränsen till extrem fattigdom i år. Fler människor lever på flykt än någonsin tidigare – majoriteten är kvinnor och barn. Därtill pressas demokratin tillbaka på flera ställen i världen. Då kan man inte landa i analysen att biståndet bör minska, tvärtom måste de rika länderna sätta ned foten och ta ansvar. Vi vänder inte utvecklingen i världen genom att backa tillbaka, utan genom att ta oss an den. Mer globalt samarbete, inte mindre.

Det är riktigt att “svensk biståndspolitik är en del av svensk utrikespolitik och därför måste ligga i linje med svenska intressen”. Men en öppen, demokratisk, hållbar och jämställd värld är svenska intressen, inrikespolitiska och utrikespolitiska. För Moderaterna menar väl inte att vi ska överge dessa värderingar som sedan länge förknippas med vad Sverige står för och gjort Sverige framgångsrikt?

Det som händer på andra platser påverkar även oss. Moderaterna vet detta. Men de drar fel slutsatser av det. I stället för att ge sig på grundorsakerna till ökad fattigdom, återkommande naturkatastrofer, krympande demokratiskt utrymme och rekordmånga människor på flykt vill de att biståndet förvandlas till ett maktmedel som tvingar fram handelsavtal eller håller människor borta från Europas gränser. Den del som blir kvar av biståndsbudgeten, vill säga. När Moderaterna gjort sitt hugg i budgeten, men (tack och lov!) värnat det humanitära, kvarstår nämligen nästan bara hälften av det långsiktiga utvecklingssamarbetet. Är det flickors möjlighet till säkra aborter, flyktingbarns rätt till skolgång, bönders möjlighet att överleva trots återkommande torka eller journalisters skydd från våld som ryker då?

Det är inte vi och de. Det är bara vi.

—  Per Olsson Fridh

En återkommande osanning som Moderaterna slänger sig med i biståndsdebatten är att svenskt bistånd är sargat av ineffektivitet, bristande uppföljning och korruption. Tvärtom är det svenska biståndet i världsklass enligt OECD-DAC. Därtill kommer återkommande utvärderingar av riksrevisionen, statskontoret och ekonomistyrningsverket. Den här regeringen har dessutom lagt ytterligare medel på myndigheten Sida för att möjliggöra än mer uppföljning och kontroll.

Det går att läsa den nya given i den moderata biståndspolitiken som en naturlig följd av den nya och mer nationalistiska politik som partiet rullar ut på fler områden. Men det är onekligen en strategi som kommer bita Moderaterna i svansen.

Om vi inte motarbetar ojämlikheten i och mellan länder, klimatförändringarna som ödelägger människors levnadsvillkor på Afrikas horn, skyddar demokratin där den vacklar i Asien eller Östeuropa, får stopp på de väpnade konflikterna i Mellanöstern, skyddar regnskog i Amazonas eller korallrev i haven eller om vi drar oss ur arbetet för att alla i världen ska få tillgång till vård och vaccin mot covid-19, kommer även vi så småningom bli offer för den utvecklingen.

Därför är utvecklingen i andra länder och globalt också vår utveckling. Det är inte vi och de. Det är bara vi. Moderaterna behöva inse att solidaritet har två sidor – den hjälper den som mottar stöd, men också den som ger stöd. Vi behöver mer globalt samarbete, inte mindre.

Fler artiklar från Debatt