Liberalernas Lina Nordquist och Barbro Westerholm skriver i sin replik på vår debattartikel om surrogatmödraskap att inget barn ber om att bli till, och att det därmed skulle vara en logisk kullerbytta att lyfta skillnaden mellan altruistiskt surrogatmödraskap och traditionella graviditeter. Det resonemanget bygger på en nedvärdering av graviditetens betydelse för både surrogatmamman och det ofödda barnet.
Precis som Nordquist och Westerholm sörjer vi över Lilla hjärtats tragiska öde, och anser att fosterhemsplacering eller adoption ibland kan vara det bästa för barnet. Då handlar det dock om barn som redan finns och deras behov av en ny familj. Men även i sådana fall kan separationen vara traumatisk för barnet och ge följdverkningar långt in i vuxen ålder.
Det vi vänder oss mot är att det vid surrogatmödraskap, redan innan barnet blivit till, planeras en traumatisk separation. Under graviditeten har barnet lärt känna surrogatmammans röst, hjärtslag, beröring och så vidare, och den anknytning som sker mellan barnet och surrogatmamman är verklig även i de fall biologisk koppling mellan dem saknas.
Även anknytningshormonet oxytocin som utsöndras under förlossningen knyter dem till varandra. Anledningen till att ett nyfött barn läggs på sin mammas bröst efter förlossningen är inte för att skapa ett band mellan dem, utan för att det redan finns ett band som barnet ska få känna igen och få trygghet av.
Att i stället utsätta det nyfödda barnet för en planerad och permanent separation är att behandla det, och surrogatmamman, inhumant – oavsett om surrogatavtalet är altruistiskt eller kommersiellt. Inte heller när vi skaffar husdjur får vi separera nyfödda ungar från sina mammor hur som helst.
Sverigedemokraternas Mikael Eskilandersson lyfter i en replik den psykiska tortyr det kan innebära för en kvinna som burit och lämnat bort barnet till någon i sin närhet att se det växa upp hos exempelvis en syster. Enligt en studie från 2012 kan sådana underminerade familjerelationer även vara förvirrande för barnet som i hemmet lever med en mamma, men kan ha fötts av en moster, som i vissa fall även varit äggdonator och således är den biologiska mamman.
Nordquist och Westerholm påpekar att en graviditet alltid innebär en risk. Det är visserligen sant, men vid surrogatmödraskap tillkommer ytterligare risker eftersom det oftast är ett embryo från en utomstående äggdonator som inplanteras i surrogatmamman, och inte hennes eget. På grund av detta förekommer fler komplikationer än vid traditionella graviditeter, som exempelvis graviditetsdiabetes, högt blodtryck och att barnet föds för tidigt.
För att bli surrogatmamma måste man dessutom ha fött minst ett eget barn, så även hennes egna barn blir indirekt inblandade i både riskerna med surrogatgraviditeten och separationen från den nyfödda bebisen.
Vi upprepar att vi berörs djupt av smärtan hos ofrivilligt barnlösa. Ovanstående är dock enbart några exempel på varför vi vidhåller att surrogatmödraskap är en oetisk lösning på problemet. Inget barn har begärt att få bli till, skriver Nordquist och Westerholm. Det är sant. Men är det då inte desto viktigare att vi behandlar dem med yttersta varsamhet och respekt, och inte som beställningsbara objekt?
