Varför är ansvarig minister knäpptyst?

I vår debattartikel i början av februari kritiserade vi regeringen för löftesbrott kopplat till nedskärningar i biståndet. Vi är tacksamma för replik från Kristdemokraterna via Magnus Berntsson och Gudrun Brunegård, som visar engagemang för biståndsfrågan och för svenska folkrörelsers roll och bidrag. Men desto mer tomt ekar tystnaden från ansvarig minister, Johan Forssell.

Varför är dialogen med oss i civilsamhället så lågt prioriterad? Bara pingströrelsen samlar över 80 000 medlemmar och representerar 440 församlingar runt om i Sverige. Varför är inte ett samtal med oss trossamfund, utifrån vår mer än hundraåriga historia av internationellt engagemang, av intresse när regeringen vill reformera biståndet? Tillsammans med övrigt civilsamhälle har vi viktiga erfarenheter att bidra med.

Debatten har också genererat repliker från Diakonia och Vänsterpartiet vilket visar att den reformagenda av biståndet som nu presenteras av er regeringspartier väcker starka reaktioner. Vänsterpartiet trycker i sitt inlägg på att regeringen talar om att effektivisera biståndet men inte klargör vad det egentligen innebär. Vi har också svårt att tyda regeringens signaler.

Regeringen poängterar att de inte vill se till biståndets storlek utan vill fokusera på kvalitet, resultat och effektivitet. Som om inte alla biståndsaktörer vill se kvalitativa och effektiva insatser med långsiktiga resultat?

Regeringen pratar om att vi i civilsamhället ska få en större roll men minskar sedan våra anslag, i vissa fall drastiskt.

—  Daniel Alm och Niclas Lindgren, med flera

Men även volymerna spelar roll. I många av våra samarbetsländer är utvecklingsbiståndet helt centralt. För att bygga långsiktig fred i konfliktutsatta länder behöver vi göra mer än att stödja dem som lider här och nu. Ett för snävt fokus på humanitära insatser är kontraproduktivt.

För att biståndet ska vara effektivt måste vi följa de internationellt antagna principerna för effektivt bistånd. Det är inte effektivt att låta svenska mål och prioriteringar vad gäller till exempel svensk handel styra biståndets mål och prioriteringar. Insatser måste utgå från mottagarnas behov, prioriteringar och analyser, och de måste involvera biståndets mottagare och aktörer.

I sin reformiver behöver regeringen därför lyssna och se hur olika delar av det internationella samarbetet samspelar. Här blir det också viktigt att lyfta blicken och inse att för stort fokus på Sveriges närområde i längden förvärrar situationen i andra delar av världen.

[ Svenska biståndsorganisationer finansieras till största del av staten ]

Regeringen pratar om att vi i civilsamhället ska få en större roll men minskar sedan våra anslag, i vissa fall drastiskt. Exempelvis neddragningarna i stöd för informationsarbete i Sverige – medel som har varit viktiga för att utsatta människors röst ska höras här hemma.

Det är beklagligt att de inte ser att detta beslut riskerar att minska allmänna biståndsviljan och engagemanget på sikt, när man inte i samma utsträckning får ta del av berättelser från dem som berörs av biståndsinsatserna.

Den senaste tiden har det påtalats att vi i civilsamhället skulle vara alltför beroende av statligt stöd, och att besluten som regeringen nu tar därför skulle vara bra. Den svenska pingströrelsen har långvariga samarbeten med lokala kyrkor och organisationer i biståndsländerna. Pengarna som används kommer från enskilda gåvogivare, församlingar, vår omfattande second hand-verksamhet, men även från institutionella givare som Sida.

Vi ser samarbetet med staten som något naturligt och självklart. Delar av vår skatt och vårt välstånd bör självklart tillfalla våra medmänniskor som lider runt om i världen, och det lokala civilsamhället består till stor del av effektiva förändringsaktörer. De behöver, i ett krympande demokratiskt utrymme och med ökade behov, vårt stöd.

Det svenska civilsamhällets aktörer har långsiktiga och djupa relationer med dessa organisationer, kyrkor och nätverk. Därför är stödet via svenska civilsamhället så viktigt för att nå resultat.

[ Säpo kallas in om bidrag till trossamfund ]

Som svensk pingströrelse kommer vi fortsätta att stå upp för världens utsatta. Vi hoppas regeringen vill lyssna. Det engagemang för biståndet och för civilsamhället som åtminstone Berntsson och Brunegård visar behöver omsättas i tydlig handling från regeringens sida.

Vi vill utmana kristdemokrater och även liberaler – som före valet lovade att stå som garanter för det svenska biståndet – att driva på för att världens mest utsatta ska få ökade resurser.

Ett konkret sätt är, precis som Diakonia föreslår i sin replik, att i kommande vårbudget återföra den miljard som förra året togs från biståndet för att finansiera migrationskostnader i Sverige men som aldrig användes. Här har regeringen chansen: Gör om och gör rätt.

Daniel Alm, föreståndare Pingst – fria församlingar i samverkan

Niclas Lindgren, direktor PMU

Kristin Flodström, policyrådgivare PMU

För Pingst internationella styrgrupp:

Mikael Samuelson, ordförande i internationella styrgruppen

Agneta Kuhlin, missionssekreterare, Smyrna, Göteborg

Niclas Strindell, föreståndare för pingstförsamlingen i Västerbottens mellanbygd

Beatrice Bergroth, missionsansvarig pastor, Pingstkyrkan Jönköping

Rauli Lehtonen, sekreterare för Världspingströrelsens religionsfrihetskommitté (PCRL)

Niclas Collén, verksamhetsledare Ibra

Lena Tellebo, pastor Filadelfiaförsamlingen Stockholm

Jacob Ventlinger, föreståndare Filadelfia södra Öland

EvaMaj Edin, lärare och missionsrådsordförande i Skellefteå pingstförsamling

Samuel Bälter, ordförande pingstförsamlingen Helsingborg

Gunnar Swahn, vice ordförande i internationella styrgruppen Pingst

Miriam Börjesson, koordinator för Tchad och Niger, Ibra

Marcus Sönnerbrandt, föreståndare pingstkyrkan Linköping

Andreas Svedman, missionsinspiratör Pingst

Karin Stenzelius, med dr, sjuksköterska, medlem i missionsrådet i pingstkyrkan i Lund

Paul Waern, International Director ICBI

[ Biståndet till Palestina kommer att halveras ]