Josefin Holmström: Därför gråter jag i kyrkan

Det händer att jag gråter i kyrkan. Det finns en plats jag väljer då, långt bak och inåt mitten, en bit ifrån de vänner som jag annars sitter bredvid. Jag duckar lite under den sjal av svart spets som jag täcker håret med under gudstjänster och bönemöten, och så låter jag tårarna falla som de vill. Ibland gråter jag för att jag är ledsen, ibland för att jag är trött, ibland för att det är något med livet som jag inte förstår, och som kristalliseras just där och då, i kyrkan, omgiven av de troendes gemenskap. Jag har gråtit så att jag skakat under det att de andra lyft sina händer.