Wisti och Dahl ger en inbjudan vi inte har råd att avböja

Titel: Och plötsligt ska vi minnas

Författare: Susanne Dahl och Kent Wisti

Förlag: Argument (95 sidor)

Genre: Lyrik

“Universum uppenbarar sig i Gud, som uppfyller det helt. Därför finner man en inre mening i ett löv, på en bergsväg, i en daggdroppe, i en fattig människas ansikte”.

Orden kommer från påve Franciskus miljöencyklika från 2015, Laudato si’. Samma sorts naturmystik finner jag i Och plötsligt ska vi minnas – en sorts kontemplativ ekologi med dubbelgående perspektiv. Dels att kyrkans teologiska tradition kan ge redskap, ord, riter etcetera att förstå skapelsen och ordna den, dels att begrundande av och vänskap med skapelsen är en övning i att lära känna mysteriet.

Samtidigt finns i denna bok en kluvenhet inför det kyrkliga språk de båda författarna använder i sina tjänster som präst. Att det kanske stänger ute andras erfarenheter. “Helighet kan aldrig vara att avskilja” står det i bokens inledning. Helighet är inget upphöjt utan kan vara det vi möter i ett träd eller under en skogspromenad. Finns det ett annat språk, andra bilder? Författarna uttrycker en längtan, som i dikten “Evangelium”, att vi “plötsligt ska minnas” ett gemensamt språk och att vi är ett.

Och plötsligt ska vi minnas är en fristående del i en svit där även Vem såg mig då ingår, till formen bilder av Kent Wisti och dikter av Susanne Dahl. Bokens bilder visar återkommande en ensam person i ett landskap, ofta med en lång skugga som vittnar om ett ljus vi inte kan se. Personen har liksom stannat upp och betraktar stilla omgivningen. Jag tolkar det som en inbjudan till den kontemplativa ekologi som innebär att se med trons ögon, se inifrån. Att upptäcka det vi skapade varelser delar av förutsättningar, men också det fördolda märke påven talar om: Gud har andats liv in i detta. En inbjudan vi troligtvis inte har råd att avböja.

[ Kent Wisti avstängd från Facebook ]