Förstår det gamla gardet i Svenska kyrkan vad de ska göra av biskopens råd?

Titel: Gud såg att det var gott: Att vara människa och kyrka i klimatnödens tid

Författare: Andreas Holmberg

Förlag: Verbum (118 sidor)

Genre: Teologi

”Titta, en myra!” ropar ett barn på Skansen. Barnet får en tillsägelse av en mindre exalterad förälder som betalat inträde för att låta barnen se imponerande djur. Men Andreas Holmberg, biskop i Stockholms stift, bevittnar situationen och gör en poäng av barnets iver i sitt herdabrev.

För den som är ekoteologiskt bevandrad känns temat igen. Barnets blick på världen kan göra oss mindre hungriga på sådant som tär på jorden, och mer tillfredsställda med det vi fått av nåd. Brevet, som i praktiken är en bok, skrivs av varje biskop i Svenska kyrkan. Det delas sedan ut till anställda i stiftet. På så sätt kan det läsas både som en andlig instruktion och som en sammanfattning av biskopens hjärtefrågor.

Biskopen ger teoretiska resonemang och praktiska råd. Jag uppskattar Holmbergs raka rör angående predikanter som inte vågar predika om klimatet av rädsla för att uppfattas som alarmister och moralister: ”Det duger inte!”. Däremot frågar jag mig om det faktiskt är av rädsla som präster inte lyfter klimatfrågan, eller om det handlar om okunskap. För den som pluggat teologi långt innan klimatkrisens mest kritiska tid kan det kännas svårt att faktiskt ta till vara utmaningen att inte tystna kring vår tids existentiella hot.

Vilka bibeltexter finns på temat? Vad är en lämplig ton? När passar det sig, och när passar det inte sig, att predika klimaträttvisa? Predikanter är praktiker, och behöver tips och tricks, inte bara välment uppfodrande men tomma uppmaningar.

Det mest värdefulla är emellertid när biskopen sätter ord på den klyfta som finns mellan unga idealister och vår politiskt utbrända föräldrageneration. Många gånger har jag frågat mig varför det ska vara så svårt att lära gamla hundar äta vegetariskt och åka tåg. Ännu oftare har jag undrat över varför det anses vara mer vist att erkänna att individen inte kan bära hela ansvaret, än att fråga sig vad var och en kan göra för en helare värld.

Andreas Holmberg skriver: ”Om jag som 60-talist förändrar min livsstil är det ett underförstått erkännande av skuld, att jag i 50 år har levt på ett sätt som i ett globalt perspektiv är moraliskt klandervärt”. Jag läser, och längtar efter att kyrkan ska vara en plats där vi erkänner just denna skuld och låter klyftan överbryggas.

[ Biskop Andreas Holmberg: Jag skulle inte klara mig en dag utan Jesus ]