Om varje människa är en sten i det ständigt pågående samhällsbygget så ugör familjen ett bärande bjälklag, en stomme utan vilken hela konstruktionen riskerar att falla samman.
I en väl fungerande familj skapar kontinuitet och stabilitet trygghet. Den goda familjen är inte en sluten, instängd enhet utan öppen för vidare gemenskap. Den är en bas att växa från, en träningsarena för livet. Den strävan efter ömsesidighet mellan barn och föräldrar som Paulus uttrycker i bibelcitatet ovan blir en vaccination mot förtryck och kränkningar. Det gäller även om i ärlighetens namn få barn, kristna eller inte, är beredda att lyda sina föräldrar i allt och även om fäder (och mödrar) understundom retar upp sin avkomma.
Om familjens stora betydelse för både individer och samhälle erkänns blir det naturligt att sträva efter att dess status höjs. Utgångspunkten bör vara att köksbordet och inte riksdagens kammare eller kommunfullmäktiges plenisal är rätt plats för de allra flesta beslut som gäller familjens ve och väl. De offentliga instansernas uppgift är att dra upp riktlinjerna men inte att detaljstyra hur familjelivet levs.
Alla familjer är inte väl fungerande. Nästan alla drabbas av tillfälliga svackor som går att bemästra. I andra familjer är kristillståndet permanent. Inte sällan är det förorsakat och ständigt påspätt av föräldrars missbruk.
Om barnperspektivet, som politiker gärna talar om, ska tas på allvar krävs betydligt större insatser i dag för att hindra att barn och unga far illa. Det är viktigt för dem som individer men också för samhället, eftersom risken är stor att sociala problem annars fortplantas från generation till generation. Och det som bör vara första linjens hjälpinsats är att stärka föräldrarna i deras roll som ansvarskännande vuxna.
Sverige har i motsats till många andra länder inte förvandlat FN:s barnkonvention till svensk lag utan valt en svagare väg, att anpassa den nationella lagstiftningen efter dess innehåll. I barnkonventionen heter det i sjunde artikeln att alla barn har rätt att så långt möjligt få veta vilka deras föräldrar är och att bli omvårdat av dem.
Det är ett ideal att sträva efter, men orden så långt möjligt står för en realitet. Alla barn har inte förmånen att växa upp med både mamma och pappa, inte ens den majoritet vars liv startar i en fullständig familj. Även om antalet skilsmässor minskat något de senaste åren drabbas närmare 50 000 svenska barn årligen av chockbeskedet att föräldrarna beslutat sig för att gå skilda vägar. Såväl det civila samhället som kyrkorna – där den negativa hållningen till skilsmässor på relativt kort tid bytts i acceptans och bejakande – har all anledning att arbeta aktivt för att hindra separationer. Om de inte går att undvika måste målet vara att göra allt för att motverka deras negativa följder för barnen.
Barn har rätt till sina föräldrar. Och rent biologiskt handlar det nu som alltid om en man och en kvinna som kompletterar varandra och som tillsammans avlat sin avkomma. Det är grundmönstret för mänskligt liv som bejakas såväl i Gamla testamentet som av Jesus när han citerar skapelseberättelsen: Har ni inte läst att Skaparen från början gjorde dem till man och kvinna. (Matt 19:4). Barnperspektivet har varit utgångspunkten när Dagen tagit ställning mot samkönade äktenskap och rätten för homopar att adoptera.
Det är nämligen ingen mänsklig rättighet att till varje pris bli förälder, även om längtan efter barn är en djupt allmänmänsklig egenskap som måste respekteras. Etiska aspekter behöver alltid beaktas när ingrepp i den naturliga familjebildningen görs. Ju mer avvikande tillvägagångssätt, desto viktigare att ledstjärnan inte blir att allt som är tekniskt möjligt också ska göras. Allt från konstgjord befruktning med donerad sperma eller ägg, surrogatmödraskap och homoadoptioner till en eventuell framtida mänsklig kloning aktualiserar en etisk debatt med barnets bästa för ögonen.
I allt som rör mänskliga relationer gäller det att skilja på att diskutera vilka normer samhället ska bejaka och att uttrycka kritiska åsikter om enskilda människors livsval. Att hålla fast vid en idealbild om vad familjen bör vara får aldrig innebära att människor som medvetet väljer eller som oförskyllt hamnar i andra livssituationer diskrimineras eller behandlas med förakt. Allt sådant strider mot Jesu vilja, han som förde ett av sina viktigaste samtal med den utstötta promiskuösa kvinnan vid Sykars brunn och återupprättade äktenskapsbryterskan som skulle stenas. I vår tid finns det anledning att konstatera att Jesus älskar alla barnen, också de som har två pappor.
För innehållet svarar Dagens ledarredaktion:
Daniel Grahn, Elisabeth Sandlund och Hasse Boström