Är kärlekslivet verkligen över nu för oss korta män?

Hej, jag är en pyssling. Svenska män har en medellängd på 180 centimeter, jag är 172 (och en halv, som jag alltid betonade under de senare tonåren). 

Har detta plågat mig? Mycket sällan. En gång, jag var kanske 13, satt jag med min vän Göran och två jämnåriga tjejer. Den ena sa till Göran: ”Du är verkligen söt.” Sedan, till mig: ”Du är också söt. Men du är ju så liten.” Ett trauma? Nej då, inte värre än att jag kan citera det, ordagrant, 45 år senare.

Erik Helmerson

Ledarskribent på Dagen

Mäns längd är på tapeten. Svenska Dagbladet har just dragit igång en serie med rubriken ”Långa kvinnor, korta män” och brittiska Guardian publicerade nyligen en lång och omdiskuterad text rubricerad ”Den kortare mannens sökande efter kärlek”.

Och nyligen började dejtingsajten Tinder testa möjligheten att filtrera sökresultat efter längd, alltså välja bort potentiella träffar om de har fel verkshöjd: ”Det är över för korta män”, utbrast en pessimist på X.

I SvD, som översatt en artikel från norska Aftenposten, intervjuas normannen Even som mäter 166 centimeter. ”Har du medvetet hållit det hemligt???”, frågade en kvinna just på Tinder när Even så småningom berättade om sin längd. Oslofotografen Chris Blonk är 177 – rena basketproffset jämfört med somliga – men fick nästan inga matchningar på dejtingapparna. Tills han slutade ange sin längd.

Men är detta verkligen ett allvarligt samhällsproblem? Höjdmässigt utmanade män som har svårt att dejta? Nja, det är lite allvarligare än så. En av de tillfrågade i SvD-artikeln är ”övertygad” om att hans längd påverkat karriären. Och forskningen ger honom rätt.

Enligt BBC, ett av flera medier som undersökt saken, finns en koppling mellan längd och lön. Långa människor favoriseras vid jobbsökande och har lättare att göra karriär. De anses vara mer av ledartyper, mer kompetenta och mer karismatiska. Hur står det till i din församling, kan man undra. 

Journalisten Malcolm Gladwells studie av vd:arna för USA:s 500 största företag visade att 58 procent av dem är längre än 183 centimeter (den i engelskspråkiga kulturer magiska sexfot-gränsen). I den amerikanska befolkningen i stort är de bara 14,5 procent.

Är du över 183 kommer du också att tjäna motsvarande 1,5 miljoner kronor mer i din karriär än om du är under 165, enligt en uppmärksammad amerikansk studie från 2004.

Så kanske är det inte så konstigt att korta män väljer extrema vägar för att bli längre. Det finns kirurgi. Man kapar folks ben och sätter in olika metallskruvar. En del tar miljonlån och reser till utländska kliniker. Risken är att man aldrig kan springa igen, att man hamnar i rullstol eller till och med dör – men det är det tydligen värt för att öka från 165 till 180 centimeter, och på så sätt slippa att få en indignerad fråga om ifall man medvetet hållit sin längd hemlig när man sökt efter kärlek.

Men det finns ju andra sätt. ”Jag har förlikat mig med det faktum att, statistiskt sett, är det mycket osannolikt att jag hittar någon som är kortare än jag”, säger Michael, 157 centimeter, till Guardian. Och ”förlika” är sannerligen inget fult ord – tvärtom.

Konsten att älska sina rynkor

Jag har inte sett min längd som ett kärleksproblem. Jag har bara tidigt insett att urvalet för mig är något mindre än för en del andra, och aldrig haft en flickvän som är längre än 172. Längden är ju bara en parameter av ett otal: om jag varit 190 centimeter lång hade jag säkert haft annat att klaga på och bli stressad av; kanske hade jag plågats av stamning, enbenthet eller ymnig handsvett.

Hade min yrkeskarriär blivit bättre med en decimeter pålagd? Eventuellt. Å andra sidan har vi Kristerssons Ulf som är tre centimeter kortare än jag, och honom har det gått hyfsat för. Men har jag kanske varit tvungen att anstränga mig mer än en långskånk för att komma till samma karriärstation där jag är i dag? Det vet jag inte, och då lider jag inte av det. Dessutom är jag nöjd där jag är, tackar som frågar.

På ett sätt har Gud kompenserat mig för mina lätträknade centimetrar: Han har skonat mig från självömkan. Det tragiska är inte att korta människor, bokstavligen och bildligt, måste sträcka på sig lite extra för att nå lika högt som andra. Det är hur vi alla, korta som långa, hela tiden uppmanas att vara missnöjda – trots att vi ärligt talat har det oerhört bra. Samhället och samtiden pumpar oss fulla av budskapet att vi inte räcker till, att världen varit ond mot oss, att någon annan har fördelar som vi själva borde ha, att vi har rätt till kompensation och att vi ska bli bittra om vi förvägras den.

Vilket arbete kyrkan har! Kanske är det i dag församlingarnas viktigaste uppdrag: Förmedla till unga (och äldre) att vi visst duger, att vi är älskade som vi är av Gud och andra människor, att vi inte hela tiden måste sträva efter bättre och mer – pengar, framgång, partners, till och med längd.

Ingen ska behöva resa till Turkiet och betala en miljon för en plats i rullstol. Att satsa på dyr och riskfylld kirurgi är att spänna vagnen för hästen. Börja i andra änden: Motarbeta de (kommersiella och samhälleliga) krafter som präntar i oss vikten av att vara kroniskt missnöjda.

Ska vården i stället ge subventionerad benförlängning till fullt friska, korta människor? Ja, tycker Bjørn Hoffman, forskare vid Centrum på medicinsk etik på Oslo universitet. I SvD säger han: ”Det är orimligt att tvinga enskilda individer som lider av samhällets normer att själva bära den bördan eller ändra på dem”.

Men kanske är det rimligt att vi blir bättre på att bortse från samhällets normer och lär oss att lida lite mindre av dem? 

Man kan inte kräva att människor ska förändra sina preferenser. En del dras ovillkorligen till smala, långa, bildsköna Matthew McConaughey-typer och kommer att fortsätta med det. Andra gör det inte. Dessa andra är, trots allt, rätt många. Vi pysslingar får leta efter dem och tacka Gud när de väl dyker upp.