Rättfärdig sak eller ej – ta ansvar för dina svansar

Det är hög tid för kyrkan att ha den diskussion övriga samhället klarade av omkring 2018: den om svansar. När det begav sig handlade svansdebatten främst om forumet Twitter (det som efter Elon Musks övertagande heter X) och migrationsdebatten, men vargjakt, rättspolitik och religion kunde också dyka upp.

Frida Park

Opinionsredaktör på Dagen

Vilket ansvar hade till exempel Hanif Bali (M) för vad hans följare gjorde eller hur de uttryckte sig efter att han postat inlägg om att domare som utdömer vad han menar är för milda straff skulle vara ”syltryggar”? Var det den twitterglade moderatens ansvar om hans svans spred hat mot rättsväsendets personal?

När han postade ett inlägg om Malmö som ”Sveriges Ramallah” efter att en busschaufför i Malmö avvisat en passagerare på grund av hennes klädsel och insinuerade att det skulle ha funnits religiösa skäl – hade Bali ett ansvar för hatet svenska muslimer drabbades av? Nej, menar vissa. Självklart, säger andra.

För bibelläsare är det ingen hemlighet att ord har makt att bygga upp eller bryta ned. Att ansvara för sin ”svans” innebär att vara medveten om de potentiella negativa effekterna av orden man brukar, i skrift eller tal. Det borde kristna vara särskilt noga med i frågor där polariseringen är stor. I kristenheten har vi ett antal sådana.

Varje gång vi på ledarsidan skriver om exempelvis Mellanöstern, könsidentitet, migrationspolitik, bemötande av hbtq-personer eller lovsång (sic!) kan vi räkna med en mindre storm i inkorgen. Det är ett bevis för att man inte behöver ta till Bali-övertoner för att väcka reaktioner, att försöka vara balanserad i komplicerade spörsmål räcker gott. Men i frågor där kristna känner, tänker, tycker och tror olika och därtill starkt är det desto viktigare att vi tar ett ansvar för våra ord.

Drivna av iver att stå upp mot orättfärdighet kan nog somliga av oss understundom ta i för mycket, och om ett uppriktigt förlåt hade kunnat reparera hela skadan hade väl allt varit frid och fröjd? En ursäkt vore en bra början, men skadan är ofta mer långtgående än så.

Exempelvis är det bra att vi kan diskutera teologi utifrån en inbjudan av predikanten Brian Zahnd till Torpkonferensen. Men man kan lyssna på amerikanen, kanske med invändningar, utan att ha en tvivelaktig antibiblisk agenda. Vissa kritiker borde ha dragit gränsen långt före offentliga lögner och insinuationer. Risken är att sådant blir frikort till nitälskande svansar att agera.

Tryck på offknappen, hycklare

Alla som går över gränsen, oavsett om det kastas pappersklot mot sovande teologer i tält eller om meningsmotståndares armar rycks ned under lovsången, måste ta fullt ansvar för sina handlingar. Men om de triggats av oförsonliga ord från kristna ledare har också ledarna ett oundvikligt ansvar.

Ibland ser vi hur kristna profiler och självutnämnda profeter pekar ut trossyskon som avfallets megafon som förleder oskyldiga. Då mobiliseras svansar som bär på samma rättfärdighetsiver. Ibland försöker de vråla ”de fördömda” till rätta (tveksamt om det hjälper). Ibland passeras fler gränser: hat, hot och handgripligheter (det hjälper inte heller – tvärtom).

Efter omfattande kritik inom Hanif Balis egna parti fick han avgå från partistyrelsen. Bali hade faktiskt inte alltid fel i sak. Men han borde ha tagit väsentligen större ansvar för sitt provokativa twitterfäktande och hur det förpestade det öppna samtalet, något han på senare tid verkar ha insett. Och kristna ledare måste ta ansvar för det sätt varpå de uttrycker sig om andra i debattinlägg, på bloggar, i sociala medier, i ledartexter och predikningar. Tungan är liten, men kraftfull. Död och liv har den i sitt våld och den som älskar att använda den skall äta dess frukt. 

Jimmie Åkessons ursäkter till svenska judar är inte mycket värda