Låt oss gilla olika även kring tron

Tioåriga Nathea Anemyr från Storebro i Småland fick ett skapligt genomslag i fredags. Med inspiration från USA uppmanade hon via Facebook sina vänner att "rocka sockorna", det vill säga bära omaka strumpor, för att på så sätt utrycka sin acceptans och kärlek till hennes storasyster Noelle och andra som har Downs syndrom.

”Jag tycker inte att det är någonting fel på de som har Downs syndrom. Jag tänkte också att det är ganska många som är mobbade i skolan, ofta de som är annorlunda. Då ville jag göra någonting bra”, sa Nathea Anemyr om initiativet.

Ytterligare ett ”Vi gillar olika”-initiativ att lägga till de övriga alltså. Fler skulle vara välkomna – ett på trons område, exempelvis.

Inte i allmänreligiös betydelse, den formen av respekt inför det annorlunda i religionsfrihetens namn kan sorteras in under de goda upprop som skett kring mångkultur senaste åren. Nej, detta skulle vara i specifikt kristen mening: Ett omfamnande av och en glädje för olikheterna inom den egna trosövertygelsen.

Vaksamheten gentemot de and­ra inleddes tidigt i kyrkans historia. Evangelisten Markus berättar om att en försökte – och lyckades – med att utföra underverk i Jesu namn.

Men e­ftersom han inte tillhörde Jesu innersta lärjungakrets så gick Johannes, som tillhörde just denna grupp, för att tillrätta­visa honom. ”Hindra honom inte. Ingen som utför en kraftgärning i mitt namn kan sedan genast tala illa om mig. Den som inte är mot oss är för oss”, svarade J­esus (Mark 9:39).

Kring det centrum som är J­esus finns många väderriktningar, runt om detta nav finns många ekrar. Gud har skapat i mångfald, inte enfald, på hans palett finns många färger.

Det här förstod Paulus och Petrus och beskrev i varsitt brev därför den kristna gemenskapen som en kropp med olika lemmar och som ett bygge av levande stenar som kompletterar varandra. Att olika perspektiv på samma kärna och stjärna är en välsignelse och inte ett problem styrks med all önskvärd tydlighet av att det skrevs fyra evangelier i stället för ett. Olika personligheter och infallsvinklar, samma Herre.

Utifrån det är det angeläget, om än utmanande, att i ekumeniska tider inte bli för bekymrad när någon uttrycker sig annor­lunda än den egna rösten och traditionen.

Nog kan det ibland finnas anledning att problematisera eller kritisera det andra för fram, men det är viktigare att bygga på sitt eget och tillföra världen det än att slå ner på andra­s bygge.

Annars är risken att man själv tappar i riktning och fart samtidigt som andra hålls tillbaka.

Om den inbördes generositeten fungerar sänds även en signal till de som söker den Gud de inte ännu funnit: Här är inte statiskt, här finns plats för olika r­esor fram till samma Jesus.