Dags för en ny sorts radikalitet

Vår tid kännetecknas av ett uppskruvat läge där radikaliteten – i bemärkelsen sätta ner foten och tydligt proklamera sin åsikt – frodas. Sannolikheten att få ett stort medialt genomslag beror i allmänhet på hur hårt vinklingen spetsas, ett högt rop om en sida av myntet får större uppmärksamhet än den som mer balanserat påpekar att det finns två.

Ytterligheter ställs mot varandra och människor inbjuds att vara för eller emot, att ständigt välja ”antingen eller”.

Behovet av att hitta en djupare och mer sann radikalitet har sällan varit större.

Ordet ”radikal” går tillbaka till latinets ”radix”, rot, och brukar allmänt sägas innebära att man går till botten med något. Utifrån en kristen ståndpunkt innebär det att gå till Gud; alltings ursprung, själva roten. Och hur Gud är i sitt innersta väsen tydliggörs när vi möter honom i Jesus Kristus.

Å ena sidan är han spetsig och utmanande som få när han ställde sin omgivning inför ett konkret "antingen eller" om att följa honom eller låta bli. Han sa sig vara livets bröd och att han är vägen, sanningen och livet, att han är Guds tempel. Stora anspråk.

Inte en väg bland gator. Inte en sanning jämte andra dogmer. Inte ett liv bredvid andra likvärdiga existenser. Inte ett bröd bland de resterande på bageriets hylla. Inte ett tempel bland övriga heliga gudshus. Inga alternativ ges, total exklusivitet gäller.

Å andra sidan: Att Jesus ställer varje människa inför ett ”antingen eller” innebär inte han är sådan till sitt väsen.

Tvärtom beskrivs han i Bibeln som Gud och människa, som fylld av nåd och sanning, han säger både "kom" och "gå" till sina lärjungar när han kallar dem till sig och sedan skickar ut dem på uppdrag.

Han kan tyckas vara paradoxal och motsägelsefull, men är i själva verket balansen personifierad. Den Jesus som ger ultimatumet ”antingen eller” är djupt präglad av ”både och”.

För att exemplifiera kan vi ansluta till vägen som löpte till Emmaus. Därpå gick två lärjungar på flykt bort från Jerusalem, kraftigt stukade efter att ha sett Jesus korsfästas och dö. Till deras vandring ansluter den uppståndne Jesus. Varför? Det här är ju mannen som tidigare sagt: "Den som ser sig om när han har satt sin hand till plogen, han passar inte för Guds rike."

Ändå söker han upp dessa två som uppenbart gjort just det, som lagt benen på ryggen och som går och pratar om honom som någon som ”var en profet”. Imperfekt, dåtid, passé.

Varför? Jo, för att Jesus även understrukit – i liknelse efter liknelse – att han aldrig överger den som håller på att gå vilse. Tvärtom söker han alltid ivrigt efter dem. Samtidigt som han är den som tydliggör att lärjungaskap ska tas på djupaste allvar – att det är allt eller inget som gäller – så är han även den som säger: Om du nu ändå vänder om efter att ha satt din hand till plogen, då kommer jag och letar efter dig.

Båda dessa sidor är sanna, det går inte enbart välja ut den ena utan att det blir falskt trots att båda var för sig är sanna.

Vad säger detta oss? Först och främst tydliggör det förstås något om Gud som är viktigt att ta till sig för att förstå honom rätt, men det ger oss även möjlighet att ta intryck inför vår egen praktik.

Det utmanar oss att söka en annan typ av radikalitet som strävar efter att sätta ner båda fötterna – att söka förstå och se hela situationer – istället för att förenklat sätta ner ena foten hårt.

Sanningen ligger sällan i enbart ett perspektiv. Även om den aspekten i sig kan vara helt riktig så blir det slagsida om det blundas för andra sidor på myntet.

Det är en rejäl utmaning att välja en annan väg, en annan radikalitet, än vad huvudfåran av samtiden gör. Att gå mot strömmen kan kännas tungt och svårt, det är enklare att flyta med.

Men vem har sagt att radikalitet skulle vara enkel?