Jimmie Åkessons ursäkter till svenska judar är inte mycket värda 

Förlåt, sa Åkesson. På torsdagen kom den avslutande delen av Sverigedemokraternas vitbok om partiets historia, och i sitt tisdagstal i Almedalen sa Jimmie Åkesson att han läst ”delar av den” (han har garanterat fått läsa hela). Nu ber han svenska judar om ursäkt för ”uppenbar antisemitism” som förekommit ”bland enskilda sverigedemokrater”.

Erik Helmerson

Ledarskribent på Dagen

De antisemitiska och nazistiska inslagen i SD:s historia har varit en kvarnsten runt partiets hals. Inte minst har det gjort att Israel länge behandlade Åkesson som paria, en stor pinsamhet för en rörelse som kallar sig Israelvänlig och gärna anklagar andra för antisemitism. Det är generellt bra och modigt att våga be om ursäkt – men man behöver inte vara alltför cynisk för att tro att omsorgen om SD:s rykte, snarare än en uppriktig vilja att vädra ut gamla spöken, ligger bakom projektet. 

Samtidigt finns en blind fläck i den vita boken. Det är långt ifrån bara judar som fått smaka på SD:s fördomssoppa. 

I sitt tal i Visby återkom Jimmie Åkesson flera gånger till ett särskilt begrepp: ”Islamismen är – vid sidan av den ryska aggressionen – det största hotet”, konstaterade han. ”Islamismen måste krossas!”

Och det är ju en hållning som varken är orimlig eller ens kontroversiell. Islamism, definierat som en ideologi där islam sätts över fenomen som demokrati, mänskliga rättigheter och liberala friheter, är en global fara som förpestar livet för miljontals människor. Där är Åkesson och till exempel Magdalena Andersson, som talat om ”nolltolerans mot islamism”, helt överens.

Men Jimmie Åkessons parti stannar ju inte där. Ända från början har SD definierats av sin avsky för islam i sig, för vanliga svenska muslimer. De har fått utstå partiets spott och spe inte för vad de gjort – visat upp eventuella demokratiska brister – utan för vilka de är. 

Islam kan inte ”jämkas med det svenska samhällets värderingar och normer”, sa partihöjdaren Richard Jomshof i fjol i en intervju i Aftonbladet, där han också tyckte att muslimska symboler borde förbjudas på samma sätt som hakkors. ”Religionsfriheten är bara en av många friheter”, konstaterade Jomshof. ”Den sekulära lagstiftningen står faktiskt över.”

Det är sådana uttalanden, inte diverse ursäkter under press, som definierar SD. Exakt så mycket är religionsfriheten värd i partiets ögon. Det är riksdagsmajoriteten, inte de troende själva, som ska bestämma vilka religioner som ska utövas, och hur. Just nu är det islam som inte kan ”jämkas” med svenska normer. Vilken blir nästa religion att granskas och underkännas? Nästa symbol i ett halsband eller på en tröja som ska förkunnas som olaglig?

Exemplen på Sverigedemokraternas kamp mot muslimer är förstås otaliga. På SD:s landsdagar år 2017 framfördes åsikten att det inte gick att vara muslim och samtidigt ”fullt ut människa”. Islamföraktet är partiets livsblod, det pumpar dagligen genom det omlopp som är Sverigedemokraternas mediekanaler. 

Vid andra tillfällen har det varit romer som angripits, bland annat har SD-politiker jämfört dem med gräshoppor och krävt att de ska utvisas. Vad gäller avslöjade fall av rasism mot svarta svenskar har de flesta sedan länge tappat räkningen. Vi kan också minnas sverigedemokraters tradition att spåra ur på valvakor och skandera antingen ”Ausländer raus” (”ut med utlänningarna”) eller ”helg seger!” (En lustig variant på ”sieg heil”. Och så vidare, och så vidare.

”Hade Jesus levt i dag hade han varit sverigedemokrat”

Nog är en vitbok rimlig. Men Sverigedemokraterna borde inte bara vända sig bakåt utan också framåt och inåt. De är och förblir inte som andra partier. Andra kritiserar politik och system – SD går på människorna själva. 

Bara i Jimmie Åkessons parti hittar man trollfabriker som arbetar med att smutskasta andra politiker, inklusive allierade i Tidösamarbetet. Bara där hittar man systematiska fall av grov rasism hos den ena efter den andra av förtroendevalda och andra partiaktivister. Bara där hittar man en flora av sociala medier som med partiledningens goda minne konsekvent pumpar ut människofientliga hatbudskap.

Ja, det är modigt att be om ursäkt för sina synder. Men minst lika viktigt är vad som händer efter ursäkten. Ångrar man sitt beteende på djupet? Är man villig att åtminstone försöka förändra sitt beteende och bli bättre? Det är ofta först då som verklig försoning är möjlig. 

Med andra ord: Kommer Sverigedemokraterna att förändra sitt uppträdande mot meningsmotståndare och grupper som partiet ogillar? Kommer man att fullt ut erkänna muslimers religionsfrihet, visa att man förstår skillnaden mellan ”islam” och ”islamism” och göra klart att muslimer har exakt samma skyldigheter och rättigheter som andra svenskar? Kommer partiet att tydligare markera mot sina sympatisörers språk i sociala kanaler och slå fast att det finns tydliga gränser för vad får sägas i partiets namn?

Vitbok eller ej: Först då kan SD betraktas som ett parti bland andra.

För det stora problemet med Sverigedemokraterna är faktiskt inte deras nazistiska rötter. Det är hur buskaget ser ut i dag, med grenar som sträcker sig långt över alla anständighetens gränser.