När Jesus blir politiskt gångbar – då är det dags att dra öronen åt sig

Sverige brukar kallas ett kristet land. Men vad betyder det egentligen? Enligt Surveyinstitutets senaste undersökning väljer 43 procent av svenskarna ”kristen” som beteckning på sig själva ur en lista med många fler alternativ. 

Fredrik Wenell

Ledarskribent på Dagen

I SOM-institutets nyligen publicerade undersökning konstaterar 33 procent att de tror på Gud, vilket är intressant eftersom drygt 51 procent är med i Svenska kyrkan. Alltså, alla medlemmar i Svenska kyrkan ser sig inte som kristna eller tror på Gud. Men det är kanske ändå rimligt i en folkkyrka som inte handlar om en personlig bekännelse utan ska omfatta folket som sådant? 

Surveyinstitutets undersökning visar också att en majoritet av dem som kallar sig kristna sällan eller aldrig besöker gudstjänster, ber eller läser Bibeln. Trots det använder både konservativa och progressiva människor kristna värderingar som grund för sin politik. Vad betyder egentligen kristen och vad innebär kristna värderingar?

Svenska kyrkan anklagas ibland för att vara vänstervriden och driven av progressiva värderingar. De värden man torgför som kristna – jämställdhet, inkludering, solidaritet och klimatengagemang – har såklart sin klangbotten i den kristna tron. Men att de skulle vara speciellt vänster håller såklart inte Svenska kyrkan med om. 

Och de får stöd i gymnasieskolans läroplan (Gy25) som förklarar att begreppen är sprungna ur ”kristen tradition och västerländsk humanism”. Frågan är dock vem som är gladast – humanisterna eller de kristna kyrkorna? Precis som med alla stora ord kan de nämligen fyllas med mycket olika innehåll beroende på vilken berättelse som ges tolkningsföreträde. 

Det är inte bara de progressiva kristna som gör anspråk på att företräda kristna värderingar. En växande konservativ trend i hela västvärlden poängterar och vill återta det kristna kulturarvet. Då ligger betoningen på andra kristna värderingar om familj, äktenskap, genus etcetera. Ett tydligt exempel på det är den nystartade rörelsen ARC (Alliance for Responsible Citizenship). Där mixas kristen tro ihop med politisk konservatism. Men vad betyder värderingarna om familj, äktenskap och liknande? Är de typiskt konservativa? Det beror på vem som får tolka dem. Men de har också sin grund i kristna värderingar. 

En tydlig riktning är att många av deltagarna tydligt kopplar ARC till det kristna arvet och kulturkristendomen. Den kristna trons värderingar har enligt dem visat sig alltför viktiga för att västerlandet ska fungera utan dem. Det är de kristna dygderna de vill komma åt. Ett talande exempel är att en av de mest kända ateistiska apologeterna, Richard Dawkins, numera kallar sig ”kulturellt kristen”, Han gillar också kristna västerländska värderingar.

Lutar du åt vänster eller höger – eller åt Kristus?

En del konservativa har genom denna rörelse hittat en personlig tro på Jesus. Till och med den tidigare inbitna ateisten Ayaan Hirsi Ali, vilket är fantastiskt. 

Men kulturkristendomens värderingar har inte bara lämnat efter sig ett positivt bagage. Alltför många gånger när den kristna tron haft politisk makt har det inneburit att minoriteter, både kristna och andra, har blivit marginaliserade, ibland också förföljda, torterade och mördade.

Det paradoxala är att de allra flesta av de kristna värderingar som både progressiva och konservativa anknyter till föddes i de utbrytargrupper som kulturkristendomens kyrkor förföljde. Det var bland kväkare, baptister och mennoniter som värderingarna levdes och dygderna formades. Kristen tro fungerar oftast inte som bäst när den har politisk makt över andra. 

Här finns mycket att lära av den frikyrkliga traditionen i bred bemärkelse. Frihet från politisk makt har varit en aspekt av det frikyrkliga arvet ända sedan den reformatoriska frikyrkligheten, anabaptismen, växte fram. Frikyrklig teologi har aldrig främst handlat om en organisatorisk frihet från staten. Det är fel. Frihet från överhet var och är teologiskt motiverad. Det har handlat om att i frihet bekänna Jesus som personlig frälsare, att i frihet tillbe den korsfäste, döpa och leva evangeliet som man själv uppfattar det utan inblandning av kungar eller andra överheter samt att i frihet vittna om Jesus för andra som ännu inte har en tro. Det är därför av oerhörd vikt, för evangeliets skull, att återta det frikyrkliga arvet. Det finns helt enkelt ingen folkkyrklig frikyrka. Folket som sådant kan nämligen aldrig vara kristet.

Visst kan en kultur kan vara präglad av kristen tro. Men äktenskapet mellan kristen tro och den politiska makten borde aldrig ha skett. Kyrkan borde helt enkelt ha avslutat dejtandet med kejsare Konstantin (den politiska makten) redan på 300-talet. 

Samtidigt ska inte politiker demoniseras. De är också människor som givit sig in i politiken med de bästa intentioner och den största viljan. Vi behöver dem och kyrkan är kallad att be för dem. De ska därför tilltalas som medmänniskor och inte som politiker. För precis som Erik Helmerson så klokt påtalat på ledarsidan (24/6), de är också Guds avbilder oberoende av om de är progressiva eller konservativa.

Förakta inte den som ”bara” är kulturkristen

Det är alltid bedrägligt när politiska ideologier vill använda den kristna tron för sina egna syften. De är förmodligen inte intresserade av den kunskap som det slaktade lammet visar oss. Och det är helt i sin ordning. Överheten har nämligen inte fått sitt svärd förgäves (Romarbrevet 13). De har fått sitt uppdrag, men kristna får i samma sammanhang ett helt annat: ”Är din fiende hungrig, ge honom att äta; är han törstig, ge honom att dricka. Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda.” (Romarbrevet 12) Det är därför Sverige behöver en fri kyrka i dess ursprungliga betydelse

Det är en kyrka som inte allierar sig med någon politisk, eller annan, makt, utan i frihet förkunnar den korsfäste och uppståndne Jesus. Kristen tro har aldrig främst handlat om att människan är skapad till Guds avbild eller att vi ska vara moraliskt goda människor. Det har alltid handlat om det faktum att Gud blev människa. Att universums skapare valde att bo ibland oss, dö och uppstå, för att på så sätt försona hela skapelsen med sig. Genom att inte använda sig av maktens medel utan följa vägen till korset visade Gud vad en människa egentligen är skapad till att vara. Det är nämligen först i Jesus som skapelsen får sin rätta betydelse. Skapelse är det kristna sättet att benämna naturen.

Kristna församlingar är därför kallade att leva i väntan på att det slaktade lammet till slut kommer att segra. Och att leva trofast mot lammet är att fortsätta vittna utan viljan att använda politiska maktmedel för att kulturen ska kristnas. Till slut kommer allt få sin fullbordan i Jesus. Och då kommer vi alla – progressiva, konservativa och frikyrkliga – bli överraskade av vad de kristna värderingarna handlade om, på riktigt.  

Frihet enligt sekulära: Du får välja – bara du inte väljer Gud