Elisabeth Sandlund: Det är för tidigt att räkna ut populismen i Europa och Sverige

Det finns all anledning att glädjas åt utgången av det nederländska valet. Högerpopulisten Geert Wilders parti gick visser­ligen framåt men valet blev långtifrån den storseger som han hoppats på och omvärlden fruktat. Att valdeltagandet samtidigt var rekordhögt tyder på en mobilisering av väljare med sympatier från höger till vänster som förenas i sitt motstånd mot främlingsfientlighet.

Är faran över? Är högerpopulismens tillbakapressad i Europa så att till att börja med fransmännen tvingar Wilders meningsfrände Marine le Pen att dra sig tillbaka med svansen mellan benen­?

Så enkelt är det självfallet inte. Till att börja med är de yttre skillnaderna mellan ett nederländskt parlamentsval och ett franskt presidentval stora. I Nederländerna hade väljarna en överväldigande mängd partier att välja på, i Frankrike kommer den slutliga kampen att stå mellan två presidentkandidater. Till det kommer att, även om gemensamma tendenser kan skönjas, så är olikheterna mellan Europas länder gigantiska. Det finns gemensamma problem men också nationella. Det finns traditioner som förenar men ännu fler som skiljer. Och det är en förenklad analys att dra partier med likartad beteckning i olika länder över samma kam. Det gäller högerpopulistiska likaväl som gröna eller kristdemokratiska.

Osäkerheten består alltså, ute i Europa likaväl som i Sverige. Vad som kan sägas med säkerhet­ är dock att vi på många håll, också det svenska, befinner oss i ett skede när den politiska kartan ritas om. Det gör framtiden ännu mer oförutsägbar än vanligt.

SVT:s ”På spåret” har avslutat sin säsong men frågan ”Vart är vi på väg?” är fortsatt relevant.

Opinionsundersökningarna ger inga definitiva svar – ibland­ rent av motstridiga besked – men ändå vissa ledtrådar. Att Moderaterna befinner sig i den allvarligaste krisen på länge är uppenbart. När Anna Kinberg Batra sträckte ut handen till Sverigedemokraterna var det resultatet av en både ideologisk och partitaktisk felkalkyl. De moderata väljare som övergett partiet för SD har inte återkommit utan snarare fått sällskap av ännu fler. De som ogillar tanken på att gå i armkrok med Jimmie Åkesson flyr åt andra håll, inte sällan till Centern som ångar på uppåt i mätningarna. Senaste dåliga nyhet för partiledningen är att den ledande moderatpolitikern på Gotland, Simon Härenstam, kliver av i protest. Han framhåller att hans värdegrund har betydligt mer gemensamt med S, V och MP än med SD.

I båda de senaste opinionsmätningarna, Expressens Demoskop och Aftonbladets Inizio, är SD näst största parti. Enligt Inizio är partiet bara 3,5 procentenheter från att knuffa ner S från förstaplatsen.

Skulle SD alltså kunna bli störst i riksdagen hösten 2018? Ja, det är fullt möjligt. Men det är ännu mer tänkbart att framgångsvågen bryts på motsvarande sätt som i Nederländerna, genom en mobilisering på basis av just den värdegrund som förenar över till synes oförenliga partigränser.