Joel Halldorf: Orimligt att förbjuda religiösa symboler på arbetsplatser

Förra veckan kom EU-domstolens besked om företags rätt att förbjuda bärandet av synliga politiska­, filosofiska eller religiösa symboler (mål c-157/15). Domstolen menar att det inte är diskriminering om allt förbjuds: politiska t-shirts såväl som kors och kippa.

Utslaget har stöttats av Liberalernas Jan Björklund, liksom av liberala debattörer som Erik Helmersson (DN 15 mars) och Eli Göndör här i Dagen (21 mars). De menar att företagens rätt att forma­ arbetsplatsen i detta fall går före de anställdas rättigheter­.

Utifrån en liberal horisont är detta rimliga slutsatser: när rättigheter krockar väger man dem mot varandra för att se vilka som väger tyngst. I detta fall menar EU-domstolen att principen om näringsfrihet ger företagarna rätt.

Men domen illustrerar problemen med den liberala människosynen: den tenderar att vara allt för individualistisk, och tar inte hänsyn till människan som kulturell och social varelse.

Kulturblindheten blir tydlig redan i domstolens resonemang­ kring vad som ska räknas som en religiös­ symbol.

Inom islam finns klädkoder för både kvinnor och män. Kvinnor ska i vissa muslimska traditioner täcka håret – ibland även ansiktet – medan män ska täcka området mellan naveln och knäna. Om det hade varit religiöst påbjuden klädsel som förbjöds skulle muslimska män alltså ha tvingats­ visa naveln! Nu förbjuder domstolen i stället ”religiösa­ symboler” – men skälet till att sjalar och kippor­ räknas som ”symboler” är att de avviker från normen­.

EU-domstolens försök att identifiera en policy som behandlar alla lika är alltså ohållbar, eftersom det på förhand är avgjort vad som ska räknas som "religiösa symboler": det avvikande. Domstolen avslöjar här en klassisk västerländsk fördom: kultur och symboler är något som "de andra" har – själva är vi neutrala.

Våra lagar medger redan att religiös klädsel kan förbjudas om den innebär praktiska problem. Det är rimligt. Det är till exempel olämpligt att en förskollärare bär en ansiktstäckande slöja (burka), eftersom det försvårar kommunikation. Nyheten i EU-domstolens beslut är att företag får rätt att utan hänvisning till sådana skäl besluta att arbetsplatsen ska vara en sekulär zon.

I domen används, talade nog, beteckningen ”neutral” om en sådan arbetsplats, men det är fel. Neutralitet innebär att olika religiösa och kulturella identiteter, med tillhörande klädkoder, accepteras.

En policy som förbjuder alla religiösa uttryck är inte neutral, utan ett uttryck för sekularism – vilket också är en kultur.

Läs också: Dagar efter EU-domen: SD vill förbjuda alla religiösa symboler för anställfa

Det är uppenbart att EU-domstolens beslut riskerar­ att få negativa sociala konsekvenser. Muslimska­ kvinnor kan exempelvis komma att utestängas systematiskt från arbetsmarknaden. Vi vet av erfarenhet att lagstiftning ofta har en normativ­ effekt, så att det som i dag blir tillåtet i morgon uppfattas som oproblematiskt eller till och med påbjudet. Eftersom ”religion” i vår tid ses som en källa till problem finns incitament för oroliga företagare att ta fram sekulära klädpolicys i vad de kan uppfatta som förebyggande syfte.

Konsekvensen blir då att en minoritet som av socioekonomiska­ och ibland kulturella skäl redan står långt ifrån arbetsmarknaden marginaliseras ytterligare.

Denna framtidsutsikt lär motivera muslimer att skapa­ separata verksamheter där de har rätt att klä sig som de vill. På så sätt inspirerar domen fram­växten av ett muslimskt parallellsamhälle.

Dessutom gynnar den extrema rörelser som menar­ att samhället präglas av en konflikt mellan ”väst” och ”islam”. Många muslimer lär fråga sig varför de förväntas acceptera provocerande Muhammed-karikatyrer, medan en arbetsgivare som provoceras av deras kläder har rätt att förbjuda den.

Det liberala projektet har handlat om att skapa ett samhälle med rättighetsbärande individer som tack vare sina rättigheter inte kommer i konflikt med varandra.

Men det verkar som att en sådan modell inte fungerar i ett mångkulturellt samhälle, där mer av jämkning, pragmatism och förhandling krävs. Inte bara för att skydda minoriteter, utan för det gemensammas skull.

Politiken behöver med andra ord också navigera­ med hjälp av en idé om det gemensamma goda. En grupp, i detta fall företagare, kan behöva ge upp lite av sina rättigheter för det gemensamma godas skull.

Anställda behöver fortfarande ta hänsyn till att de representerar det företag de arbetar för, men företagarna­ måste inse att deras verksamhet är en del av ett större sammanhang: vårt gemensamma samhälle. Det är varken rimligt eller neutralt att förvandla arbetsplatserna till sekulära zoner i ett annars mångkulturellt, mångreligiöst samhälle.