Marknad blir gud när kyrkorna töms

I dag tar många för givet att demokrati och mänskliga rättigheter hör samman, men som system är demokratin nihilistisk. I en demokrati avgör majoriteten vad som är rätt, och principiellt finns inget som hindrar majoriteten från att avskaffa de mänskliga rättigheterna för en minoritet – vilket som bekant skedde i Tyskland på 1930-talet. Som den tyske juristen Ernst-Wolfgang Böckenförde påpekat lever demokratiska stater på förutsättningar som de inte själva kan garantera.

Demokratin kräver helt enkelt att det folk från vilket makten utgår håller en viss moralisk standard, så att samhället inte störtas ner i barbari.

Under 1900-talet formulerade sociologen Jürgen Habermas en teori om det goda offentliga samtalet som en väg till den goda demokratin. I en så kallad ”herraväldesfri diskurs” vinner till slut förnuftet och en konsensus som både är rationell och moralisk etablerad, trodde Habermas.

Därför hörde han till dem som utan sorg eller oro förutspådde att religionen var på väg att försvinna ur de moderna, västerländska demokratierna. Men så länge vi har vårt förnuft och våra goda samtal skulle detta inte vara något problem, menade Habermas. Under 1980-talet började emellertid hans optimism att svikta. Han skrev: ”Jag tror inte att vi européer verkligen kan förstå begrepp som moral och anständighet, person och individualitet, frihet och emancipation om vi inte tillgodogör oss det centrala innehållet i den judisk-kristna frälsningshistoriska tanketraditionen.”

Habermas menade inte att religion rymmer moraliska värden som inte också kunde grundas på förnuftet. För honom handlade det om hur medborgarna tar till sig och verkar för dessa värden. Det är en sak att mena att något är sant, det klarar förnuftet. Men för att sanningarna ska integreras och bli dygder behövs något mer. Det är här Habermas ser att religionen, och inte minst religiösa gemenskaper, har en roll att spela.

Det finns, fortsätter han i en annan bok, en risk att ett helt sekulärt samhälle spårar ur moraliskt: ”Tecken på en sådan upplösning av den medborgerliga solidariteten visar sig på bred front i dynamiken hos en världsomspännande handel som inte längre låter sig kontrolleras med politiska styrmedel.”

När väst övergav kyrkan blev marknaden den nya guden.

I denna värld gör en del människor kalkylen att politiskt engagemang inte lönar sig, som jesuitprästen och professorn Ulf Jonsson SJ konstaterar i boken ”Habermas, påven och tron” (Artos). En som är mer skeptisk till möjligheten att förena tron på mänskliga rättigheter och människovärde med naturvetenskapens landvinningar är den bästsäljande författaren Yuval Harari. Men för Harari leder detta inte till någon vändning mot religionen, utan han menar i stället att den naturvetenskapliga utvecklingen kräver att väst omprövar sin etik om människovärdet: ”Utan eviga själar och en skapargud blir det pinsamt svårt för liberaler att förklara vad som är så märkvärdigt med individuella sapiens.”

Förskjutningen mellan Habermas och Harari är del av en trend. I dag frågar sig allt fler, särskilt yngre tänkare, om exempelvis mänskliga rättigheter kan motiveras utifrån en materialistisk världsbild.

Enligt sekulariseringsteorin bygger framsteg, demokrati och liberalism på att vi lämnar religionen bakom oss. Men mot denna berättelse om det moderna väst står en annan, som hävdar att demokrati och mänskliga rättigheter vilar på judisk-kristen grund.

Habermas utveckling under 1980-talet kan ses som en rörelse från den första mot den andra berättelsen. De som drar åt den första berättelsen tenderar att se upplysningen som en frukt av ett intellektuellt avantgardes idéer. Den andra berättelsen tar fasta på att modernitet och demokrati måste ha en folklig förankring – läs: väckelsen – för att verkligen få genomslag.

Många i väst har trott att det går bra att klara sig utan kyrkan och det judisk-kristna arvet. Nu verkar det snarare som det moderna väst har parasiterat på kristna värderingar utan att acceptera deras teologiska grund. En sådan inkonsekvens kan man leva med en generation eller två, men till slut kommer en Harari som ropar att kejsaren är naken.