Elisabeth Sandlund: Moral och etik är inte döda ord

“Girighet vanhedrar människan; bättre fattig än falsk.” Att Ordspråksbokens påstående (Ords 19:22) är så sant som det är sagt får nu mer än en framstående företrädare för den svenska företagsvärlden erfara när deras sannolikt lagliga, men knappast moraliska, åtgärder för att undkomma skatt dras fram i ljuset.

Nu handlar det knappast om att förre Scaniachefen och nuvarande ordföranden för Svenskt Näringsliv skulle ha behövt välja mellan girighet och fattigdom.

Leif Östling har alldeles rätt i att han, även om han överfört betydande belopp till bolag i lågskatteländer, under årens lopp har betalt större summor i skatt i Sverige än de allra flesta. Och det finns heller inget i sak att invända mot hans resonemang att han personligen inte kan dra nytta av det svenska välfärdssystemet i tillnärmelsevis samma grad som han bidrar till att finansiera det.

Så ser det ut för många fler svenskar än för extremt välbetalda verkställande direktörer i börsnoterade stora bolag. Också den som har en normalstor inkomst och som är frisk, arbetsför och utan barn i skolåldern kan hävda att han eller hon tvingas betala för andra som inte är lika lyckligt lottade eller befinner sig i en annan fas i livet. Det leder till frågan: ”Och vad får just jag ut av det?”

Det är till att börja med en kortsiktig fråga eftersom den tar fasta på situationen här och nu, inte den som kan komma att bli verklighet förr än man anar. Och den ställs utifrån ren och skär egoism utan ett uns av solidaritet och ansvar för det gemensamma bästa.

Ett samhälle som bygger på att människor i första hand tänker i termer av ”jag, mig själv och mitt eget” blir ett samhälle där ingen vill leva.

Det är de allra flesta innerst inne medvetna om. Kanske är det därför som upprördheten blir så stor när personer som avslöjats med fingrarna i syltburken inte gör avbön utan försöker argumentera att beteendet att undkomma skatt är fullt naturligt och inget att skriva i tidningarna om.

Östling har för sin del försökt backa från sina första drastiska uttalanden när han ställdes till svars med tv-tittarna som vittnen. Men skadan är redan skedd. Som ledande företrädare för näringslivet är hans möjligheter att under överskådlig framtid delta i diskussioner om det svenska skattesystemet uttömda. Alla de goda insatser han gjort under sina många år i spetsen för Scania väger lätt i sammanhanget.

Mot ett överdrivet svart-vitt förhållningssätt finns det anledning att invända.

Tveksamma privatekonomiska beslut innebär inte att allt annat som en person har åstadkommit saknar värde. Och att den traditionella kungliga svenska avundsjukan kan spela in när fördömandena haglar är heller inget att sticka under stol med.

Men detta är randanmärkningar. Det viktiga är att reaktionerna visar att moral och etik inte är döda ord utan i högsta grad levande begrepp. Och det är, när allt kommer omkring, något som inger hopp.