Elisabeth Sandlund: Att byta kön är ingen barnlek

Det bästa man kan säga om regeringens förslag att underlätta byte av kön långt ner i åldrarna är att det tydliggjort att det inte bara är förstockade religiösa moralister som tycker att det är hög tid att dra i nödbromsen.

Minskad byråkrati och snabba processer i all ära. Men det finns frågor som kräver reflektion och mognad, hos såväl det offentliga som individen.

Det är en insikt som delas av debattörer med vitt skilda utgångspunkter.

Läs mer: Kvinnolobby och RFSL i bråk om ungas könsbyte

Vad regeringen vill är att förvandla 15-årsdagen från det tillfälle när en pojke eller flicka fyller moppe till den högtidsdag när han eller hon snabbt och enkelt helt på egen hand kan bestämma sig för att ändra juridiskt kön. Är föräldrarna med på noterna infaller byta-kön-dagen tre år tidigare, redan när tårtan har tolv ljus. Och från 15 år ska den medicinska processen, med lika genomgripande som oåterkalleliga effekter, kunna inledas.

Utgångspunkten för regeringen är att det bara är ”den enskilde själv som kan veta hur hen identifierar sig”. Så skrev socialminister Annika Strandhäll (S) och demokratiminister Alice Bah Kuhnke (MP) när de presenterade förslaget i en debattartikel i SvD i förra veckan.

Två frågor inställer sig omedelbart: Är påståendet för det första sant i sig – att vem jag är bestäms enbart av min egen uppfattning? Och, för det andra, är ett barn som knappt får cykla utan hjälm, än mindre övningsköra med bil, rösta i allmänna val eller köpa cigaretter i livsmedelsbutiken mogen att fatta beslut av denna kaliber?

I en tid som kännetecknas av långt driven individualism och en utpräglad aversion mot alla normer kan det ta emot att acceptera att svaret på den första frågan är nej.

Objektivt är det så att alla, utom en liten minoritet, föds till man eller kvinna. Att Bibeln slår fast detta är ett starkt argument för den som ser sig som kristen. Andra hamnar i samma slutsats med stöd i det sunda förnuftet eller till och med i vetenskapen.

I så fall blir det självklart att besvara också den andra frågan med nej. Att byta kön får inte vara en barnlek. Men också den som intar det förespråkarna vill kalla en ”modern” hållning i frågan om könsidentifikation kan känna stor tveksamhet inför att pressa ner besluten om ändrad könstillhörighet långt ner i åldrarna.

Åren mellan tio och tjugo är en period när varje individ söker sin identitet. Frågor om vem jag är, vem jag ska bli och hur mitt liv kommer att gestalta sig är brännande.

De behöver stötas och blötas med kloka vuxna som bollplank. Humör- och känslosvängningar hör puberteten, som kryper allt längre ner i åldrarna, till. Vi vet att den psykiska ohälsan hos barn och unga är större än någonsin. Den värsta otjänst vi kan göra den generation som söker sitt fotfäste är att inbilla den att det är könstillhörigheten som är problemet. Och att det skulle kunna lösas genom ett snabbt juridiskt penndrag, följt av kirurgiska ingrepp.