Elisabeth Sandlund: S har insett att det gått för långt

I valrörelsens slutskede hettar det till i frågan om LSS i allmänhet och personlig assistans i synnerhet. ”Det spelar ingen roll vad det kostar, de som behöver stöd ska få det”, proklamerar ansvarig minister Lena Hallengren (S) och inbjuder till blocköverskridande samtal.

Sent ska syndaren vakna. Under den mandatperioden som går mot sitt slut har tydliga uppmaningar från regeringen till Försäkringskassan att bryta kostnadsutvecklingen lett till personliga tragedier för barn, unga och vuxna med svåra funktionsnedsättningar som mist sin assistans helt, fått antalet timmar reducerat eller, ofta genom en hårdtolkning av domar i Högsta förvaltningsdomstolen, fått sina ansökningar avslagna.

Larmsignalerna har ljudit både från intresseorganisationerna och från oppositionspartierna. Inte minst har Emma Henriksson (KD) i sin roll som ordförande i socialutskottet kämpat för att LSS åter ska bli den rättighetslag som den var avsedd att vara.

Nu har också Socialdemokraterna insett att utvecklingen gått för långt och att det inte håller att hänvisa till den utredning som skulle ha varit klar om en månad men som har fått förlängd tid till i december.

Det gör att det finns förutsättningar för att situationen för personer med så allvarliga funktionsnedsättningar att de behöver personlig assistans ska ljusna, oavsett vilken regering som styr Sverige. För många av dem är det bråttom. Antagligen behövs åtgärder på flera plan, både mycket snabba för att vända den akuta situationen för dem som råkat illa ut och långsiktiga för att se till att historien inte upprepar sig.

Det är bra, men det räcker inte. LSS är inte bara personlig assistans. Faktum är att de flesta personer som omfattas av lagstiftningen har andra, mindre kostsamma men ack så viktiga, insatser beviljade, exempelvis boende i gruppbostad, daglig verksamhet och ledsagning. Också på dessa områden har nedskärningar skett som kan förefalla mindre dramatiska men som ändå gör att livet blir sämre än vad det kunde vara och än vad lagstiftarnas intentioner var.

Det behövs ett samlat grepp som hade kunnat vara på gång om den sittande utredningen fått andra och bättre direktiv.

Nu återstår att hoppas att den ändå kan bli avstamp för en ny och förbättrad lag som inte kan vantolkas på det vis som skett med LSS.