Elisabeth Sandlund: C + L + KD + MP kan vara en lösning

Ingen är förvånad över att Ulf Kristersson inte lyckades få Stefan Löfven med på Alliansens drömresa – en fyrpartiregering med moderatledaren vid rodret som släpps igenom och får fortsatt stöd av Socialdemokraterna. När nu regeringsbildningsansträngningarna går in i sin andra fas är det bara att inse att det inte finns några enkla lösningar, bara mer eller mindre komplicerade.

I sådana lägen gäller att konstatera och acceptera den faktiska situationen, om än med sorg, och att sedan våga tänka utanför boxen. Här är ett försök att göra just detta.

Först fakta: Alliansen har varit bra för Sverige, framför allt förstås under de åtta år när den satt vid makten. Den har bevisat att det går att förena partier med olika uppfattning i många frågor så länge man lyckas mura en gemensam solid grund. Men nu är den tiden över. Kanske inte för alltid men åtminstone för några år framåt. De fyra allianspartierna har att välja på en uppslitande skilsmässa som lämnar svåra sår eller en separation i ordnade former där äktenskapet övergår i vänskapliga relationer. Det är ingen tvekan om att det senare alternativet är att föredra.

Sedan nytänkandet: I Sveriges riksdag finns sex partier, V, S, L, C, M och SD, som utan större problem låter sig inordnas efter den traditionella vänster-högerskalan och två, MP och KD, som principiellt står utanför denna ordning. Ja, MP har kommit att hamna i vänsterlägret – och på grund av detta under de fyra senaste åren närapå malts ned till att bli en ingrediens i maktens köttgryta. Ja, KD har av egen kraft glidit åt höger och utan att opponera sig låtit politiska förståsigpåares placera in partiet bortom M. Endast vid högtidliga tillfällen har man talat om att den kristdemokratiska ideologin är något alldeles speciellt som lever sitt eget liv vid sidan av socialism, liberalism och konservatism.

Nu är det dags för MP och KD att återvända till sina rötter och bryta band som riskerar att bli, eller redan blivit, osunda.

Tar det emot för Kristdemokraterna? Varför inte låta sig inspireras av systerpartiet i Norge, Kristeligt Folkeparti, som tar sin roll som fri spelare på allvar och funderar på att byta block därför att det börjar bli alltför besvärande att stödja en regering där SD:s systerparti, Fremskrittspartiet, ingår?

Bland alla regeringsalternativ som snurrat runt har möjligheten diskuterats att bilda en mittenregering bestående av C och L. En sådan regering skulle få ett mycket tunt underlag med endast 51 mandat i riksdagen och därmed vara mindre än såväl S, M och SD var för sig. Men lägger vi till MP och KD ser det betydligt bättre ut. Antalet riksdagsmandat ökar till 89, det vill säga mer än vad M och SD förfogar över. Än viktigare är att en sådan regering blir blocköverskridande med en brygga över även till den forna rödgröna konstellationen.

Vän av ordning invänder att 89 mandat bara utgör en fjärdedel av riksdagen. Det stämmer. En fyrpartiregering, med all sannolikhet ledd av Annie Lööf, skulle stå inför en dubbel utmaning. Dels måste de fyra partierna komma överens inbördes, dels måste de förlita sig på hoppande majoriteter. Det är ingen enkel resa med många blindskär. Men den är inte omöjlig. Andra har klarat av liknande situationer tidigare i historien, åtminstone under en tid.

Läs mer: Joakim Hagerius: Demokrati är ingen tebjudning

På ytterligare ett område borde ett nytänkande vara möjligt som skulle öppna nya möjligheter inte bara på kort sikt utan även för framtiden. En av blockpolitikens avigsidor är att partipiskan i riksdagen numera viner med full kraft. Möjligheten för riksdagsledamöter att följa sitt samvete är synnerligen begränsad och de som har försökt har inte sällan blivit hårt åtgångna.

Om de två största partierna, S och M, skulle vara beredda att stödja en okonventionell minoritetsregering kunde de samtidigt förklara att de i vissa frågor tänker låta sina ledamöter bryta partilinjen.

En sådan fråga bland många andra handlar om möjligheten till återförening av familjer som splittrats under flykten till Sverige. Visst finns det tillräckligt många socialdemokrater (och säkert även ett antal moderater) som har öppna hjärtan för att en sådan proposition skulle passera riksdagen med flygande fanor?

Så när Annie Lööf kallar till presskonferens och har Ebba Busch Thor, Jan Björklund och Gustav Fridolin vid sin sida på podiet, kom ihåg var ni läste det först.