Joakim Hagerius: Avvisningarna till Afghanistan ett medmänskligt haveri

När bussen lämnade förvaret i Märsta sent på måndag kväll var det med knappt 26 personer ombord som skulle tvångsavvisas till Kabul i Afghanistan, inte 50 som många hade befarat. Kvar fanns 100-talet personer som kommit för att protestera, i hopp om ett inställt beslut.

Med facit i hand: Var det värt att tillbringa dygnet utanför förvaret i protest? Avvisningarna var ju inte så många som befarat och agerandet hade ingen effekt på verkställandet vad det verkar.

Att det handlade om 26 personer och inte 50 som man trott, har ändå ingen som helst betydelse för vikten av aktionen. Varje människa är ett eget drama. Varje individ ett helt universum, som dessutom är förenat med alla oss andra.

Vi angår varandra som människor. Det är en fråga om värdighet.

I Märsta, liksom i förvar på flera andra orter, sitter människor inlåsta i väntan på avvisning: livrädda, utsatta och förmodligen på väg till krigets Afghanistan. Inte sällan till nytt främlingskap i ett för dem okänt sammanhang. Somliga är konvertiter och hbtq-personer som fruktar för sina liv. Några är 19-åringar som har fått sin ålder uppskriven genom metoder som kritiserats för att inte vara tillräckligt rättssäkra. Det är unga afghaner som har skyddsskäl till följd av inbördeskrig, men där Migrationsverket och domstolarna inte bedömt skyddsbehoven som tilläckligt stora.

Sverige gör en tuffare värdering av skyddsskäl än andra länder eftersom man anser att det finns en rimlig möjlighet att leva som flykting i Afghanistan, något som går på tvärs mot UNHCR:s bedömning.

Det finns alltså goda skäl att höja sin röst och protestera mot avvisningar till Afghanistan, ett land med ett allvarligt och ansträngt säkerhetsläge.

Det är också svårt att förstå varför besluten om avvisning inte tas med större hänsyn till många gånger framgångsrik integration: Dessa unga har redan välkomnats och integrerats i svenska familjer. I ett vittnesbörd hade familjen till och med önskat att få adoptera, men inte beviljats.

Är det då värt ansträngningen? Det kan vara värt att påminna sig om att engagemanget för människor på flykt sker för att det är det rätta att göra, det mäts inte av ett resultat. Ett människovärde är inte mätbart på det sättet.

Till alla er som protesterade i natt, som engagerar er för dessa medmänniskor på flykt, som ger juridisk hjälp, gemenskap och innesluter i bön och förbön: Ge inte upp! Ge aldrig upp!

Ingen människa är ensam, aldrig övergiven av Gud, demonstranternas närvaro reflekterar detta.

Att stå upp för människor på flykt sänder ett viktigt budskap till myndigheter och politiker: Det som skedde i natt är en humanitär tragedi, ett medmänskligt misslyckande. Dessa beslut och dess konsekvenser får aldrig avhumaniseras eller tystas ner.