Joel Halldorf: Kulturkriget hotar barns uppfostran

Häromkvällen hade min dotter svårt att sova, så jag satt hos henne och vi talade om livets orosmoln och skuggor. Innan jag skulle gå påminde jag henne om att hon aldrig är ensam, att hon alltid kan tala med Gud. Sedan la jag hennes bild av Maria med Jesusbarnet bredvid henne på kudden, som ett sällskap i mörkret.

Att uppfostra barn i den kristna tron handlar mer om praktik än teori. Visst händer det att man har teologiska samtal också med treåringar, men först och främst gör man saker tillsammans: går till kyrkan, läser böcker, ber bords- och aftonbön, sjunger och påminner dem om Guds kärlek.

Man för dem in i den stora katedral som är den kristna tron, med hopp om att de ska bli hemtama där.

Men i dag höjs allt fler röster mot detta. Barnen är ett av kulturkrigets slagfält – i synnerhet deras fromhet. Kritiker finns längs hela den politiska skalan, för det här handlar inte om ideologi utan om djupare samhällsförändringar.

Vänsterpartiets Amineh Kakabaveh föreslog nyligen ett urskillningslöst förbud av religiösa symboler i skolan (Göteborgs Posten den 7 mars). Hennes partikamrat Margó Ingvardsson krävde för några år sedan att barn ska "fridlysas" från religiös utövning – inte bara i skolan, utan även i kyrkan.

Förbud mot söndagsskola i religionsfrihetens namn. Det låter som något ur George Orwells dystopi ”1984”: Slaveri är frihet.

Liknande tongångar hörs högerut. Den liberala debattören Jenny Sonesson engagerar sig för slöjförbud för barn, men retoriken spiller lätt över i generella misstänkliggörande. För en tid sedan delade hon ett internetmeme med budskapet: "Religion är som en penis – det är okej att ha en, men håll den borta från barn."

Den här typen av vulgariteter håller alltså på att flytta från internets undervegetation, in i det offentliga samtalet. På den här ledarsidan skriver vi ofta om påkristning och Guds återkomst – men parallellt finns också andra trender.

Under 1900-talet var sekulariseringen ett ideologiskt projekt: man tog avstånd från Gud, men de flesta hade fortfarande med sig en kristen fostran. I dag går sekulariseringen ett steg djupare – den kristna mentalitet som präglat Sverige i sekler är på väg bort. Och det får konsekvenser.

För det första leder det till en bristande förståelse för hur religiös tro fungerar. Sekulariserade personer tenderar att jämföra religioner med ideologier i den meningen att man i första hand ser det som ett åsiktspaket. Detta syns inte bara i debatten om barn och religion, utan också i Migrationsverkets bedömningar av konvertiters tro, där kunskap och övertygelser betonas mer än social gemenskap och praktik.

För det andra märks det i människosynen. I ett sekulärt samhälle reduceras människan lätt till biologi plus ideologi: Vi blir våra gener och de val vi gör. Förståelsen av människan som kulturell varelse går förlorad.

Men människor skapas inte i sterila laboratoriers provrör, utan vi växer ur kulturens rika mylla. Berättelser, lekar, musik och konst är denna myllas näring.

Det är mot denna horisont vi ska förstå den religiösa tron i uppfostran: Människan är en kulturvarelse, och det är föräldrarnas uppgift att ge kultur vidare till sina barn. Om föräldrarna är religiösa får deras fostran en religiös färgning.

Detta är naturligtvis inte en blank check till att göra vad som helst med hänvisning till religion: övergrepp, våld och vanvård är och bör vara förbjudet. Men att förbjuda religiös påverkan av barn för att det finns extremism är fel väg att gå – vill man förbjuda något som riskerar förstöra barns uppväxt är alkohol en rimligare kandidat.

Om vi inte respekterar föräldrarnas ansvar för sina barn skapar vi ett sterilt, kulturlöst samhälle. Ingen uppfostran är riskfri, men försöken att skapa en värld där tragedin inte är möjlig slutar alltid i ännu större tragedier.