Elisabeth Sandlund: Hela rättsstaten är i gungning

Ingen Dagenläsare kan ha blivit förvånad. Än mindre någon av tidningens medarbetare som de senaste åren fått lyssna till den ena hjärtskärande berättelsen efter den andra om hur asylsökande konvertiter behandlats av Migrationsverket och i migrationstomstolarna. Den konvertitrapport som presenterades i veckan efter ett gediget insamlingsarbete av en rad frikyrkor är alltså inte överraskande men ändå av största värde.

Rapporten sätter fingret på ett antal allvarliga brister i handläggningen som genomgående vittnar om en djupgående oförmåga att förstå vad religion i allmänhet och konversion i synnerhet innebär.

Den visar på en rättsosäkerhet som inte hör hemma i det svenska samhället, vare sig det handlar om svenska medborgare eller om sådana vars högsta önskan är att få bli just detta. Brotten mot de internationella konventioner som Sverige säger sig värda är legio, kränkningarna av människors rätt till religionsfrihet uppseendeväckande.

Den stora frågan är vad som sker nu. Det är utmärkt att regeringen i sitt regleringsbrev till Migrationsverket redan beslutat att slå fast att myndigheten måste skaffa sig bättre kompetens på religionsområdet.

Läs mer | 68 procent har bedömts inte ha en genuin kristen tro

Svensk kristenhet har rätt att känna stolthet över att ansträngningarna att gång på gång ringa i varningsklockorna har burit frukt.

På sikt kommer förhoppningsvis ingen asylsökande mötas av krav på att i detalj kunna redogöra för skillnaderna mellan olika trossamfund, få frågan om varför han eller hon inte valt att bli asatroende i stället för kristen eller avkrävas exakt kapitel och vers för att godkännas i myndighetens bibelquiz. Förhoppningsvis kommer inte heller präster, pastorer, diakoner och andra i samfunden att få höra att deras intyg är av noll och intet värde eftersom de är ”religiösa experter” och därför inte kan tas på allvar.

Men regleringsbrevet hjälper inte dem som väntar på verkställd utvisning, än mindre dem som de senaste åren tvingats lämna Sverige sedan deras asylskäl underkänts. Ett minimikrav är att den första gruppen omedelbart får möjlighet till en omprövning som genomförs av kompetent personal. Men Sverige har också ett ansvar för dem som redan är tillbaka i länder där konversion är ett brott mot lagen.

Förslaget i rapporten att svenska ambassader får i uppdrag att kartlägga deras situation och att de personer som så önskar erbjuds internationell skyddsstatus är utmärkt och bör skyndsamt genomföras.

Det är det minsta Sverige kan erbjuda en grupp utsatta människor och ett sätt att nödtorftigt återskapa förtroendet för vårt land som rättsstat.

Det är viktigt först och främst för dem som drabbats av ovederhäftig myndighetsutövning men i ett större perspektiv för oss alla. Rättsosäkerhet är nämligen ett obehagligt virus som riskerar att sprida sig i samhällskroppen. Rapportens slutsatser om stora regionala olikheter i bedömningen och om effekten av att ha partipolitiskt tillsatta nämndemän är i det perspektivet alldeles särskilt oroväckande.