Signalpolitik av ett sorgligt slag

"Jag är djupt besviken, vi hade räknat med Sverige." Det är Setsuko Thurlow, 87, som uttalar sig. Hon är en hibakusha, en person som överlevde historiens första atombomb som släpptes över Hiroshima 1945. Sedan mitten av 50-talet har hon aktivt arbetat mot kärnvapen och för nedrustning. Hon hade hoppats på att Sverige skulle leva upp till sitt rykte som ett föregångsland och skriva på FN:s konvention om kärnvapenförbud, ett hopp som grusades av fredagens besked från utrikesminister Margot Wallström.

Setsuko Thurlows besvikelse delas av många i Sverige – inte oväntat av den samlade fredsrörelsen, men också av en rad socialdemokratiska organisationer.

SSU, Tro och solidaritet, S-kvinnorna och Studentförbundet uttrycker alla i olika tonlägen sin kritik över beslutet. Det är ovanligt med en sådan uppslutning och det visar vilken besvärlig fråga det är som regeringen haft att handlägga.

Vill man vara välvillig kan man säga att regeringen gjort så mycket som är möjligt genom att förklara dels att Sverige ska ansöka om observatörsstatus, dels att andra ansträngningar i arbetet för nedrustning och mot spridning av kärnvapen ska ökas ytterligare. En mindre generös tolkning är att den halvmesyr som regeringen stannat för inte är annat än ett tecken på att den fallit till föga för hotet från i första hand USA att i ett skarpt läge inte låta Nato bidra till försvaret av Sverige.

Argumenten mot att skriva på konventionen handlar entydigt om Sveriges säkerhetsläge.

Självklart måste en sådan bedömning ingå i beslutsunderlaget. Men det måste vägas mot andra hänsyn.

Att stater som innehar kärnvapen inte skriver på konventionen är en sak. Det är beklagligt men går att på ett intellektuellt plan begripa. Sverige har däremot i decennier, med förgrundsgestalter som 1982 års fredspristagare Alva Myrdal, kämpat mot spridning och för nedrustning När vi avstår handlar det om signalpolitik, ett tecken för andra. Om inte ens Sverige anser det värt att ta risken att följa sin historiska och välgrundade övertygelse, att kärnvapen är ett hot mot inte bara världsfreden utan hela mänskligheten, varför ska då andra stater sätta sin signatur under konventionen?

Kortsiktigt kan regeringens beslut bedömas som rationellt. Det går inte att avfärda att en reell hotbild mot Sverige kan materialiseras från ett Ryssland som visat expansionistiska tendenser på andra håll. Det är därför det svenska försvaret stärks efter en period av nedrustning. Ett scenario där vår demokrati och frihet måste försvaras med vapenmakt och med hjälp av externa partners är möjligt att måla upp.

Men kärnvapenfrågan är ingen kortsiktig fråga.

Det är en process som startade den 6 augusti 1945, när stora delar av 13-åriga Setsukos familj utplånades och hon själv fick svåra skador. Och det är hög tid att mänskligheten tar sitt förnuft till fånga och förpassar kärnvapnen till historiens soptipp. FN-konventionen är ett steg i rätt riktning. Därför borde Sverige skriva på. Elisabeth Sandlund