Ingen som befinner sig i Stockholm kan undgå att märka att årets Pridevecka är inne. Stadsbilden präglas av regn­bågens färger. På varje buss vajar de välbekanta flaggorna och många företag tar chansen att profilera sig. Till det kommer att politiska sommarstiltjen bryts av utspel om än det ena, än det andra. Är det inte SD som vill stoppa allt svenskt bistånd till länder med hbtq-fientlig hållning så är det M som engagerar sig för att svensk lagstiftning ska tillåta surrogatmödraskap.

”Pride handlar om att stå upp för alla människors lika värde”, heter det. Det är lika viktigt som det är sant. Men det är inte hela sanningen.

Pride handlar också om att bejaka en rad olika livsstilar som i andra sammanhang anses som milt sagt problematiska. Ett exempel är när tjugoårsjubileet för den svenska sexköpslagen ifrågasätts med orden: ”Är det verkligen något vi ska fira och vara stolta över?” Andra upptäcks lätt vid en botanisering i programmet, framför allt i den del som berättar vad som sker i det så kallade Kinkykvarteret där var och en som fyllt 18 kan undfå undervisning om såväl ”Fysiska övertag” som ”Psykisk dominans”.

Stockholm Pride är till för de som känner sig delaktiga i och respekterar den kultur som har sina rötter i homosexuellas, bisexuellas, transpersoners och queers liv”, skriver arrangörerna. Det är en tankeväckande formulering. Det rör sig, för det första, knappast om en enhetlig kultur som omfattas av alla som på något sätt karaktäriserar sig själv som tillhörig hbtq-gruppen.

Många homosexuella är tvärtom måna om att framhålla att deras liv ser ut som alla andras, att den sexuella läggningen är av underordnad betydelse, inte något som genomsyrar och präglar hela tillvaron.

Och det är, för det andra, en stor skillnad mellan att respektera och att känna sig delaktig i en hbtq-kultur.

För de politiker – och många andra – som väljer att delta i Prides höjdpunkt, den stora paraden på Stockholms gator på lördag, är det människo­värdesaspekten som överskuggar allt. Ebba Busch Thor markerar i sin debattartikel i dagens tidning att hon inte står bakom ”allt som sägs och görs under Pride” utan att hennes deltagande ska ses som ett uttryck för hur KD:s politik stärker de mänskliga fri- och rättigheterna.

Läs mer | Ebba Busch Thor: Därför går jag i Pridetåget

Hennes uppmaning till dem som är starkt kritiska till hennes beslut att tänka efter före, innan de vräker ur sig otidigheter i mejlform, är i högsta grad berättigad.

Men lika berättigat är ett sansat ifrågasättande om huruvida ett deltagande i Prideparaden är det lämpligaste sättet att bevisa något som är självklart för var och en som satt sig in i KD:s historia och ideologi, nämligen att värnandet av människovärdet är en grundbult.

Pride är och förblir på goda grunder en het potatis för många av KD:s traditionella och trogna sympatisörer. Paritledarens val är inte självklart. Framtiden får utvisa om det bidrog till att hålla kvar de nyvunna, och mer lättrörliga, vännerna.