Joakim Hagerius: Wallström (S) – en älskad och hatad utrikesminister

Margot Wallström, Sveriges och världens första feministiska utrikesminister önskar lämna regeringen och uppdraget som statsråd i närtid. Därmed avslutas en lång och engagerad politisk gärning.

Skälet som uppges är det bästa: hennes man, barn och barnbarn ska få mer tid. När Wallström avgår gör hon det som en både älskad och hatad minister.

När Wallström klev in i Arvfurstens palats var det med ett stort internationellt renommé i bagaget.

Respekten för hennes person kom inte minst från tiden som FN:s generalsekreterares särskilda representant i frågor om sexuellt våld i konflikter. En bred plattform hade också skapats genom uppdraget som EU-kommissionär. Som förste vice ordförande i kommissionen blev Wallström en uppskattad frontperson för Europeiska unionen.

Läs mer: Margot Wallström slutar som utrikesminister

Förväntningarna var därför högt ställda när Stefan Löfven gav Wallström nycklarna till Utrikesdepartementet. Förhoppningar som också sträckte sig utanför S-lägret. Resultatet så här fem år senare är ömsom vatten, ömsom vin. ”En feministisk hjälte” skriver Aftonbladet med förväntad iver och önskar sig mer av samma. Dagens Nyheter skriver att ”Wallströms arv som minister blev en lång rad misslyckanden”. Sanningen ligger väl som så ofta någonstans i mitten.

Wallströms ovilja att erkänna folkmorden 1915 och IS övergrepp mot yazidierna är en besvikelse.

Den höga ideologiska svansföringen i kombination med underdånig utrikespolitik i relation till Iran skorrade falskt. Liksom en alltför aktivistisk dito i Mellanöstern hör till de uppenbara misslyckandena. Att som enda EU-land gå före och utnämna en palestinsk stat, och till det en rad uttalanden om Israel som gjorde utrikesministern ovälkommen i landet, har svårt skadat svenska diplomatiska relationer i regionen. Sveriges roll som medlare i freds- och konfliktsituationer i Mellanöstern, och då i synnerhet i relationen Israel och Palestina, är kraftigt försvagad.

När Stefan Löfven inom kort ska utnämna Wallströms efterträdare bör därför relationen till Israel och förmågan att bygga upp nya relationer ges särskild tyngd.

Wallströms arv är inte bara en rad misslyckanden. Hon bör också kommas ihåg och uppskattas för sitt stora engagemang för mänskliga rättigheter, för insatser och värdskap för fredssamtal i Jemen.

Arbetet som ledde fram till samtal mellan Nordkorea och USA med syfte att hindra kärnvapenupprustning bör också uppmärksammas, liksom att Sverige tog plats i FN:s säkerhetsråd.

Det tog lång tid, alltför lång tid innan Wallström uppmärksammade religionsfrihet, förföljda kristna och andra religiösa minoriteter. Men det är ett viktigt embryo till en utrikespolitisk inriktning som Wallström lämnar efter sig. Detta är frågor som Sveriges nya utrikesminister måste ha förståelse för och vilja till fördjupat engagemang.