Ledare

Elisabeth Sandlund: Mer logiskt att öka biståndet – inte avveckla

Moderaternas nollvision väcker med rätta starka känslor.

Nollvision, vilket vackert ord. Sverige har en nollvision för trafikdöd, trots att alla inser att människor kommer att omkomma i trafiken hur säkra vägar och bilar än blir. Men det är ett mål att sträva efter och inrikta politiska förslag, beslut och åtgärder mot. Dagens ledarsida har åtskilliga gånger framhållit att vi borde ha en liknande nollvision för aborter, för att driva på konkreta reformer för att få ner antalet så långt som möjligt.

Så det är inget fel på nollvisioner i sig. Men när Moderaternas partiledning, uppenbarligen på fullt allvar, föreslår en nollvision för svenskt bistånd väcker det med rätta starka känslor.

Att få igång en diskussion om utformningen av det svenska biståndet på kort och lång sikt är lika vällovligt som välbehövligt. Att Moderaternas utspel kan bidra till det får läggas i den positiva vågskålen. Men annars tippar det med besked över åt det negativa hållet. Det är inte utan att man vill hålla med biståndsminister Peter Eriksson (MP) när han utbrister att det handlar om "ren galenskap". Här är tre invändningar.
För det första: Det är ologiskt att föreslå att det svenska biståndet successivt ska fasas ut fram till 2030 när det blir helt onödigt eftersom FN:s globala mål då är uppnådda. Mer rimligt hade det varit att vända på steken och föreslå att biståndsinsatserna måste växa rejält de närmaste tio åren så att förutsättningarna ökar för att de högst ställda målsättningarna ska kunna uppfyllas.

För det andra: Låt oss innerligt hoppas att fattigdomen är utrotad om ett decennium. Men låt oss också vara realistiska och inse att det snarare kommer att handla om att världssamfundet med gemensamma ansträngningar har tagit avgörande steg mot detta slutmål. Bistånd i olika former kommer att behövas även i framtiden, inte bara när naturkatastrofer inträffar. Att allt sådant skulle kunna skötas av FN är inte mer än en from förhoppning. Gång på gång blir FN:s otillräcklighet tydlig, både när det gäller konkreta hjälpinsatser och som fredsbevarande organisation.

För det tredje: Att ett varierat näringsliv och fri handel mellan nationer bidrar till ökat välstånd är en självklarhet. Ett bistånd som håller kvar människor på en nivå där de blir beroende av hjälp från omvärlden i stället för att ge dem stöd för att klara sin egen försörjning är kontraproduktivt. Men att tro att ansvaret för global utveckling och fattigdomsbekämpning ska kunna läggas över på det privata näringslivet är mer än lovligt naivt. Det finns alldeles för många exempel, historiska och samtida, på hur aktörer som är ute efter att tjäna så mycket pengar som möjligt försvårar, rent av omöjliggör, fattigdomsbekämpning. Konsekvensera av utvinningen av de så kallade konfliktmineralerna i DR Kongo och omkringliggande länder är bara ett i raden.

Näringslivet har en stor och viktig roll att spela för att lyfta människor ur fattigdom och ge dem möjlighet till självförsörjning. Men när det gäller demokratiutveckling och mänskliga rättigheter måste andra aktörer till för att balansera den strävan efter vinstmaximering som är den privata företagsamhetens drivkraft och nerv. Kvartalskapitalism och fattigdomsbekämpning är som olja och vatten. De kan existera tillsammans men låter sig svårligen blandas.

Nu handlar det än så länge bara om ett förslag från Moderaternas ledning till partiets stämma i oktober. Det är långt ifrån säkert att det klubbas igenom och blir ett inslag i den politik som M satsar på inför kommande val. Också inom partiet bör tankarna vara kontroversiella och det är fullt möjligt att stämman landar i ett avslag eller i en urvattnad, mer rumsren, version.

Å andra sidan är Moderaterna i akut behov av att hitta profilfrågor som sticker ut.  Om biståndspolitiken verkligen är en sådan är dock tveksamt. Det är inget område som engagerar de svenska väljarna i någon större utsträckning och inför riksdagsvalet 2018 var det svårt att ens få konkreta svar på var partierna stod.

I bästa fall väcker M-utspelet till liv diskussionen om svenskt bistånd och om Sidas roll. Det är i så fall en debatt som de kristna biståndsorganisationerna gärna vill delta i. En kortsiktig aspekt är att tungrodd administration, inte minst i form av detaljstyrd rapportering, tar kraft och energi som det finns bättre sätt att få utlopp för. Och om på längre sikt statligt bistånd ska fasas ut och ersättas av inte bara näringslivets utan också frivilliga insatser finns det anledning att se över de i ett internationellt perspektiv njugga reglerna för avdrag för ideella gåvor.

Många människor i Sverige brinner för att göra världen lite bättre, nu men också efter 2030.

Fler artiklar för dig