Äktenskapet mellan frikyrkorna och KD är över

Det har gått 55 år sedan Lewi Pethrus bildade Kristen Demokratisk Samling. Han tvekade länge, men kände sig till sist nödd och tvungen. År 1964 skrev han i Dagen att "ett självständigt kristet parti" var nödvändigt för att "råda bot på de alarmerande religiösa och moraliska förhållanden i landet". KDS skulle vara kyrkornas röst i politiken, och efter en blygsam start samlade KDS snart de flesta frikyrkliga – som mest 70 procent. Men de senaste åren har siffran dalat, och 2016 hade stödet från frikyrkorna halverats.

Det är en välkommen utveckling att kyrkan inte binder sig vid ett politiskt parti. Detta inte sagt främst som en recension av vare sig Pethrus initiativ eller KD:s politik. Det är särskilt viktigt i en politiskt polariserad och volatil tid. Den som vill ha ett varnande exempel på vad sådant kan leda till kan blicka västerut, mot USA:s vita evangelikaler. Alliansen mellan väckelsekristna och republikanerna går tillbaka till Ronald Reagan, och är i dag närmast total: år 2016 röstade 81 procent av dem på Trump.

Numera försvarar en rad kristna ledare också Trumps mest uppenbara tillkortakommanden – politiska såväl som personliga. Konsekvensen av denna ensidiga partilojalitet är alltså att kyrkan korrumperas. Historikern John Fea konstaterar att de evangelikalas främsta vittnesbörd i dag är politiskt: väckelsekristendom blir lika med trumpism – och de som ogillar presidenten känner sig allt mindre hemma i dessa kyrkor.

Läs mer Stort internt gräl i KD inför rikstinget 

Partilogik skär sig mot kyrkans liv. Partier bildas som uttryck för övertygelser, men för att vinna väljare kan de behöva ompröva sina övertygelser. På denna resa följer partier inte bara opinionen, utan de formar också sina väljare: Ett partis väljarbas tenderar att följa med när partiledningen svänger.

Pethrus skapade ett politiskt parti, men risken är att partiet i dag formar kyrkan.

Att 95 procent av KD:s väljare stöder partiledningens öppningar för SD-samarbete är ett tecken i tiden – bland C:s väljare är siffran 42 procent. Var KD går i denna förvisso inte okomplicerade fråga är deras sak, men det påminner om att inget enskilt parti bör vägleda kyrkans folk politiskt.

Läs mer

När KD i helgen samlas till riksting är det något av en frikyrklig familjefest. Många representanter kommer ur dessa rörelser, och gör också viktiga insatser på kommunal och nationell nivå. Men partiet har sedan länge en annan analys än Pethrus: den kristna rösten räcker inte, man måste nå ut bredare. Det har varit en framgångsrik resa, där rekordnoteringar i Sifo parats med historiskt lågt stöd bland frikyrkliga väljare. Det är en utveckling som båda kan må bra av: för KD vill ju bli större, och kyrkan behöver slå vakt om sitt oberoende.

KDS var Pethrus skötebarn, men nu har partiet vuxit upp och står på egna ben. En del frikyrkliga kommer säkert rösta på dem även i framtiden, men att den massiva uppslutningens era är över är inte överraskande. KD är ingen kyrka, och de frikyrkliga bör inte vara något partis givna väljarbas.

Det äktenskapet är sedan länge över, och det är bra om alla inser det.

Läs också KD:s nya syn på migration kom inte med Ebba Busch Thor