Åsiktskorridoren i Svenska kyrkan krymper. Det är den slutsats som måste dras efter att Luleå stifts domkapitel enhälligt har beslutat avkraga en präst till följd av dennes undervisning under ett konfirmationsläger.

Prästen har enligt domkapitlet inte bara frångått Svenska kyrkans lära när det gäller hbtq-frågan utan också uttryckt avvikande uppfattning om evolutionsläran. Det är så illa att vederbörande inte bara brutit sina vigningslöften utan också utgjort ett ”salighetshinder” för de unga konfirmanderna.

Att läsa handlingarna i målet ger en surrealistisk känsla. Den påminner mest om den som uppstod när representanthuset i USA:s kongress höll sina överläggningar inför beslutet om att ställa Donald Trump inför riksrätt. Något har hänt, vissa uttalanden har fällts. Men det råder total oenighet om hur det som ägt rum ska tolkas och vilka konsekvenser det bör få.

Att undervisa unga människor framför allt i hbtq-frågan men också i spörsmålet om förhållandet mellan kristen tro och naturvetenskap är grannlaga uppgifter. Inte minst handlar det om att hitta en balans när det gäller hur mycket av den egna uppfattningen som ska delges konfirmanderna och på vilket sätt det ska ske. Uppenbarligen har den nu avkragade prästen inte lyckats fullt ut. Men av handlingarna att döma har ingenting sagts som innehållsmässigt inte skulle kunna sägas av många andra präster i Svenska kyrkan, för att inte tala om förkunnare, bibellärare och ämbetsbärare i andra samfund i Sverige och i den världsvida kyrkan.

Svenska kyrkan behöver inte räddhågsna företrädare, utan modiga. Domkapitlets utslag riskerar att leda till en överdriven försiktighet att tala om Bibeln som den kristna trons osvikliga utgångspunkt, trots att detta, om något, är grunden för Svenska kyrkans tro och lära.

Trösten är att sista ordet inte är sagt. Överklagandenämnden har i andra fall överprövat nitiska domkapitels fällande domar och kommit till andra slutsatser.

Läs också Präst i Luleå avkragas: Sa sig inte tror på evolutionsläran