Strukna kristna helgdagar ett tecken på att nya gudar framträder

I juni 2003 fick regeringen i uppdrag att utreda ett förslag om att göra nationaldagen till allmän helgdag. Det före detta statsrådet Anita Gradin tillsattes som utredare, och mindre än ett år senare lade hon fram sin utredning.

I betänkandet ”Nationaldagen – ny helgdag” (SOU 2004:45) konstaterar hon att den samhälle­liga kostnaden för att införa ytterligare en helgdag ligger på mellan 3 och 8,5 miljarder kronor per år. Det anses för dyrt, så i stället måste någon bytas ut. Valet står mellan första maj, Kristi himmelsfärdsdag, annandag pingst och trettondag jul.

Annandag pingst väljs för att den anses minst folklig och är billigast att stryka. Det beror på att den alltid infaller på en måndag, medan nationaldagen med jämna mellanrum – som i år – infaller under en helg. Det gör produktionsbortfallet mindre. Nyordningen är också en chans att stärka den nationella samman­hållningen: "Nationaldagen har successivt fått en allt starkare ställning hos svenska folket. Det blir allt viktigare att hitta tillfällen att fira det vi är stolta över i Sverige", skriver utredaren.

Beslutet klubbas snabbt, och redan år 2005 är kalendern ändrad: Nationaldagen har ersatt annandag pingst som helgdag.

Diskussionen belyser samhällsförändringar som pågått länge. Antalet helgdagar har minskat sedan 1500-talet. Först av teologiska skäl, när helgondagarna ströks i samband med reformationen. Därefter började ekonomiska skäl väga tyngre. År 1772 togs tredje- och fjärdedagarna bort, och från 1800-talet flyttades Marie Bebådelse till närmsta söndag. Och på 2000-talet motiveras förändringarna med en kombination av nationalism och nationalekonomi.

Utvecklingen illustrerar vad sekulariseringen i väst handlar­ om. Inte att Gud dör, som Nietzsche trodde, utan om att nya gudar framträder. Det heliga migrerar: Det flyttar från kyrkan till nationen och marknaden. Det är inte längre Guds försyn som styr världen, utan marknadens osynliga hand. Och på 1800-talet fick den moderna nationalstaten ett standar, en helgdag, en hymn och en helig historia.

Men som kristna behöver vi fråga oss vilken tid vi lever i. I arbetets och marknadens tid, så att vi delar in året i fredagar, löne­dagar och semester? Eller rutar vi kanske in vår tid med hjälp av idrottsåret, i mästerskap och fotbollsligor?

Givetvis har både arbete och idrott sitt värde, liksom nationell gemenskap – i rimliga mått. Men hur vi människor mäter tid är så fundamentalt för vår identitet att vi inte kan ge upp det till någon annan institution. Vi bör först och främst leva i kyrkans tid.

Den heliga tiden bryter in i vardagens lunk, och gör varje år till en vandring med Jesus. Söndag efter söndag, men också på ett särskilt sätt genom högtiderna: julen, till påsken, himmelsfärden och pingsten.

Oavsett vad utredarnas kalkyler landar på, så får vi aldrig räkna bort det perspektivet.