Joel Halldorf: Kristna kulturmecenater efterlyses

I slutet av 1800-talet gjorde sig finansmannen Ernest Thiel en förmögenhet genom en rad lyckade bankaffärer, och snart var han en av Sveriges rikaste män. Väl respekterad – och fruktad – för sin betydelse, inte bara inom finanssektorn utan även inom gruvnäring och teknologi.

Men Thiel var inte bara intresserad av hårda frågor, utan hade även ett stort och brett kultur­intresse. Hans stora konstsamling blev så småningom offentlig genom Thielska galleriet, och som mecenat stöttade han en rad stora svenska författare och konstnärer: Hjalmer Söderberg, Carl Larsson, Eugene Jansson och Sven Lidman.

Kulturen formade drömmar, tankar och visioner i det moderna Sverige – men utan det konkreta stödet från finansmän som Thiel hade det inte varit möjligt.

Under 1900-talet minskade det privata stödet till konstnärer, och staten tog över. Ökat skattetryck och större offentliga bidrag försvagade den svenska mecenatskulturen. Men kulturen fortsatte att leva i högsta välmåga tack vare stora tidningsupplagor och en förlagsvärld med såväl breda och starka som små och nischade förlag. Det var dessa tidningar och förlag som formade tidsanda under den här epoken.

Men i dag är det sämre tider för kulturen. Tidningarna skär ner, frilansarvoden har stått stilla i decennier, förlagen säljer allt färre böcker och det statliga stödet minskar.

Inom den kristna kultursektorn är situationen än värre. En rad viktiga, kulturbärande institutioner har gått i graven bara de senaste åren. SVT-dokumentären "Frikyrkans musikunder" ger en bild av nedmonteringen inom musiken, men mönstret är detsamma när kommer till förlag och tidskrifter.

Det är paradoxalt, för samtidigt bjuds teologiska perspektiv in i det offentliga samtalet som aldrig förr. Att tro på Gud är inte längre ett stigma i Kultursverige, utan teologiska debatter förs numera på de största tidningarnas kultursidor.

Det finns, som jag ser det, ett par skäl till det. För det första inser fler att alla människor tror på något, och att ”religiösa” inte är annorlunda i det avseendet. För det andra råder en större osäkerhet kring de livsåskådningar som man trodde skulle kunna ersätta tron på Gud. Det sekulära självförtroendet är som bortblåst, och det skapar en ny öppenhet.

I ljuset av det är det förvånande att vi inte ser ett spirande kyrkligt mecenatskap i Sverige. Det finns trots allt många kristna affärsmän som i dag blivit betydligt förmögnare än Ernest Thiel på sin tid. En del av dem stöder församlingar och diakonal verksamhet, vilket är välkommet. Men tanken på att man kan vara med och forma kulturen, själva tidsandan, i positiv riktning verkar inte riktigt ha slagit rot.

Det är synd, för fönstret står öppet och det finns mycket som behöver göras inom detta område. Så låt oss hoppas att det inte dröjer länge.