Elisabeth Sandlund: Vuxnas ursäkter hjälper inte när Emmy inte får träffa dem hon ser som föräldrar

I sju månader har FN:s barnkonvention varit svensk lag. Det satt långt inne. Barnkonventionen antogs av FN i november 1989 och ratificerades av Sverige året efter. Redan för trettio år sedan förband sig därmed Sverige att följa regelverket och de som ansåg att det var onödigt att inkorporera konventionen i lagstiftningen pekade just på detta faktum, att den i praktiken redan gällde.

Men nu är den lag och lagar ska följas. En av portalparagraferna lyder: ”Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, ska i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa.” (Artikel 3:1)

Det kan låta självklart men är långtifrån enkelt. Även om enighet råder om att barnets bästa ska komma i första rummet är det ju långtifrån säkert att bedömningarna om vad som är bäst är samstämmiga.

I dragkampen mellan vuxna – vare sig det handlar om föräldrar och andra vårdnadshavare eller myndigheter och domstolar – får barnet alldeles för ofta sitta emellan.

Ett tragiskt exempel är den lilla flicka som kommit att kallas ”Lilla hjärtat”. Exakt vad som hände när hon miste livet i sitt föräldrahem i början av året är fortfarande oklart. Men ett är säkert – hon borde inte ha tvingats flytta tillbaka dit från tryggheten i den fosterfamilj där hon växt upp. Hennes öde blir nu utgångspunkten för en ny lagstiftning som syftar till att stärka ställningen för tvångsomhändertagna barn.

Det är utmärkt men det hjälper inte en annan stor grupp barn som inte lever med sina biologiska föräldrar utan som på frivillig basis har placerats i familjehem. I sådana fall har socialförvaltningen den dubbla rollen att stötta föräldrarna och samtidigt se till barnets bästa. När balansgången misslyckas kan följderna bli katastrofala för barnet.

Ett fall som fått uppmärksam­het i medierna, framför allt i Skellefteåtidningen Norran och, för några veckor sedan, i Dagens Nyheter, gäller Emmy. När hon föds i januari 2015 vill hennes tonåriga föräldrar att hon placeras i familjehem. Familjehemsföräldrarna får höra att det handlar om en "uppväxtplacering".

Emmy har fortlöpande kontakt med sin biologiska pappa som efter ett par år meddelar att han vill ta hand om sin dotter. Socialtjänsten anser i detta skede att det är bäst för Emmy att familjehemsföräldrarna får ta över vårdnaden men tingsrätten gör hösten 2018 motsatt bedömning.

Processen inleds med upprepade besök hos den biologiska pappan. Men Emmy mår dåligt och reagerar kraftfullt, bland annat genom att sluta prata, när hon förstår att hon ska flytta. Såväl förskola, sjukvårdspersonal som barnavårdscentral gör orosanmälningar. I maj 2019 får socialtjänsten nog. De anser att familjehemmet inte samarbetar. Emmy är så illa däran att hon hamnat på barnpsykets akutmottagning i Umeå. Dit kommer handläggarna och pappan i sällskap med polis. En otröstlig Emmy, som enligt den upprörda vårdpersonalens avvikelserapport vill krama sin mamma adjö, förs bort med våld.

Sedan dess har hon inte fått ha någon som helst kontakt med den familj hon växt upp i. Socialtjänsten har avrått och Emmys pappa och hans sambo säger till DN att de ”just nu” anser det uteslutet att hon ska få träffa familjehemsföräldrarna igen.

Uppemot femtio läkare, psykologer och psykoterapeuter skrev i våras till socialtjänsten i Piteå och betonade att "årtionden av forskning och erfarenhet visar att barn tar skada av att skiljas från sina anknytningspersoner, de som barnet uppfattar som föräldrar". Och, påpekade de, ju längre tid avskiljandet sker desto värre blir de långsiktiga psykiska effekterna. Deras krav med hänvisning till barnkonventionen att socialtjänsten ska agera för att upprätta umgänge med familjehemmet har inte gett resultat.

Inspektionen för vård och omsorg har granskat fallet. Ivo riktar skarp kritik mot socialnämndens handläggning från första början och pekar på bristande dokumentation, otillräckliga utredningar och lagstridiga beslut redan från första början. Socialchefen i Piteå har bett alla inblandade – biologiska föräldrar, barnet och familjehemmet – om ursäkt.

Ursäkten hjälper knappast en femårig flicka som rimligen inte kan förstå varför hon inte längre får träffa dem hon kallat för mamma och pappa under nästan hela sitt liv. Är det till och med så att barnkonventionens ställning som svensk lag borde ge underlag för en Lex Emmy som tillförsäkrar ett barn rätt till umgänge med dem som blivit dess anknytningspersoner även om omständigheterna ändras?