08 december 2021

En tidning på kristen grund



Ledare

Elisabeth Sandlund: Öppna kyrkportar ger möjlighet till Gudsmöten

Bedrövligt att så många kyrkor på så många platser inte låter kyrkporten stå på vid gavel för den som vill göra ett besök.

###
Det här är en ledare i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.

Den färgstarke och frispråkige historieprofessorn Dick Harrison tog till storsläggan när han i sin krönika i Svenska Dagbladet (23/8) stormade mot låsta kyrkor. "De förbommade kyrkorna är det största och mest utbredda svenska exemplet på hur vi dagligen berövas vårt gemensamma kulturarv", proklamerade han.

Det är bara att instämma med Harrison. Det är bedrövligt att så många kyrkor på så många platser runt om i Sverige inte låter kyrkporten stå på vid gavel för den som av en eller annan orsak vill göra ett besök. Det är trist för konsthistoriskt intresserade turister som snuvas på möjligheten att studera arkitekturen, häpna över de medeltida kalkmålningarna eller beundra den rikt skulpterade predikstolen.

Kyrkor är viktiga ur kulturhistorisk synvinkel. De utgör en lika central som omistlig del av det kulturarv vi som lever just nu är satta att förvalta och föra vidare till kommande generationer. De konstskatter som finns i kyrkorummen ska bevaras, men också göras tillgängliga. Annars gör vi våld på vår historia och utarmar vår framtid.

Men det är bara början. Kyrkorummets stora betydelse ligger på ett annat plan. Det riktigt allvarliga är att en låst kyrka stänger ute den som söker sig dit för en stunds stillhet, möjligheten till ett möte med Gud på egna villkor.

Jag har länge, i tjugo år, hävdat att kyrkorummets dragningskraft på sekulariserade svenskar är ett av de tydligaste exemplen på att Sverige inte är så avkristnat som vi föreställer oss. Tvärtom pågår en påkristning, ett långsamt och försiktigt närmade till kristen tro som inte alltid tar sig de uttryck som vi som finns i kyrkorna förväntar oss eller skulle önska. Om vi bortser från coronatidens abnorma förhållanden är det som att människor kontrollerar anslagstavlan utanför kyrkan och belåtet konstaterar att det inte pågår någon gudstjänst och att de därmed vågar sig in. Det är i bästa fall en föraning om den dag någon gång i framtiden när påkristningen har övergått i en väckelse av 2000-talssnitt och reaktionen är den omvända: "Titta, det börjar en gudstjänst om en halvtimme. Nu måste vi skynda oss in så att vi får plats!"

Till dess kan vi konstatera att kyrkor som håller öppet på dagtid alltid drar till sig besökare. Det gäller små landsbygdskyrkor men i ännu högre grad lättillgängliga kyrkor i städerna. Trenden har inte avtagit utan snarast förstärkts de senaste decennierna.

Om man dristade sig till att fråga varför människor väljer att slå sig ner i kyrkbänken med shoppingkassen, dokumentportföljen eller skolväskan bredvid sig skulle svaret sannolikt ofta bli något i stil med "det är något särskilt i atmosfären här" eller "det är bara här jag känner ro" eller "här kan jag andas" – valhänta uttryck för det man inte förmår säga i klartext: "därför att Gud är här".

Så historieprofessorn har alldeles rätt i sin upprördhet. Stängda kyrkor är inget annat än en styggelse. Däremot gör han det alldeles för enkelt för sig när han menar att de svar han får när han frågar ”varför?” inte är något annat än bortförklaringar eller uttryck för att församlingarna inte förstår att människor fortfarande är intresserade av kyrkorummet.

Det är ett sorgligt faktum att varje församling som funderar över sina kyrkors öppettider måste kalkylera med risken inte bara för stölder utan också för skadegörelse. Uppgiften att vårda kulturarvet innebär att det måste skyddas. Det handlar inte, som Dick Harrison skriver, om att församlingarna är för snåla att låta en vaktmästare öppna dörren på morgonen och låsa den på kvällen. Vad det gäller är att det måste finnas minst en, helst flera, person i kyrkan hela dagen som övervakar att ordningen upprätthålls och att kyrkorummets helgd inte kränks.

Då blir det genast en kostnadsfråga som måste vägas mot annat. I Svenska kyrkan blåser snåla ekonomiska vindar. För många församlingar är fastighetsinnehaven redan nu en tung börda. Den riskerar att bli ännu tyngre när det fallande medlemsantalet gör att intäkterna sinar och kommer att på sikt kräva radikala strukturella åtgärder.

Det är alltså ingen enkel nöt att knäcka. Vad man kan önska är att fördelarna med att kyrkporten får vara så mycket öppen som möjligt får väga tungt i vågskålen. Och att insikten att allt arbete inte behöver utföras av avlönad personal sprider sig och slår rot i hela Svenska kyrkan. Att hålla kyrkan öppen är en utmärkt och stimulerande uppgift för frivilliga krafter som ger chans till spännande samtal med besökare, vare sig de lockas av kulturvärdena eller av Gudsnärvaron i kyrkorummet.

Läs också Här är Sveriges vackraste kyrkobyggnad enligt Dagenläsarna

Elisabeth Sandlund

Elisabeth Sandlund

Elisabeth Sandlund är ledarskribent på Dagen.

Tycker du att det här behöver läsas av fler?

QR-kod för Swish-numret. Att den kristna rösten i samhällsdebatten är viktig?
Hjälp oss att nå längre genom att swisha en valfri summa till DagenVision.
Swishnummer: 123 427 57 07 – märk din gåva DagenVision.
Vill du veta mer om DagenVision?
Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar från Ledare