Uppmaningen till en 15-årig pojke att ta av korset när läsårets skolfoto skulle tas väcker med all rätta starka och upprörda känslor. Skolfotografens förklaring, att det skulle vara “kränkande” att låta korset vara med på bilden, är så undermålig att den blir skrattretande eftersom det är uppenbart att det är precis tvärtom. Det är fotografen som utsätter eleven för en kränkning genom att kräva att att han avlägsnar den synliga symbolen för hans kristna tro.

Även om det som skedde vid just denna skolfotografering av allt att döma är en enstaka incident faller den in i ett mönster av den utsatthet som ungdomar med kristen tro alldeles för ofta upplever i sitt vardagsliv, inte minst i skolan. Sveriges kristna råd publicerade i början av året en rapport som visade att varannan ung kristen kände sig kränkt på grund av sin tro. Den följdes nyligen upp av tankesmedjan Claphaminstitutet som sammanfattningsvis konstaterade att den sekulära normen i skolan marginaliserar kristna elever. Inte undra på att bägaren rinner över för såväl föräldrar som unga när en skolfotograf gör bort sig: “Nu räcker det, nu får det vara nog.”

I det perspektivet är det utmärkt att pojken och hans familj gått vidare med anmälningar till såväl DO som BEO. Förhoppningsvis leder detta till ett principiellt uttalande som blir ett motmedel mot liknande tilltag i framtiden.

[ Läs mer: Han tvingades ta av korset vid skolfotograferingen ]

Men aldrig så tydliga signaler från myndighetshåll löser ändå inte problemet. Både föräldrar och ungdomsledare har anledning att ställa sig frågan hur unga kristna på bästa sätt ska rustas för att möta det ifrågasättande av deras kristna tro som de förr eller senare kommer att råka ut för. Det finns ingen anledning att sticka huvudet i sanden i stället för att se verkligheten i ögonen. Ungdomar behöver råg i ryggen och goda argument men också tröst och uppmuntran. Det är förutsättningar för att de i skolans värld ska kunna bli den “kreativa minoritet” som Frida Park nyligen skrev om på ledarplats.

Just därför är det viktigt att inte överdriva utsattheten. Det är självklart att kränkningar och trakasserier inte ska behöva tolereras av någon, allra minst av den som är ung. Det är illa nog när det är skolkamrater som står för mobbningen men särskilt allvarligt om kristna elever inte blir behandlade med respekt av sina lärare. Sådant ska motverkas på alla sätt.

Men inte bara för unga utan för oss alla är det viktigt att inte gå i överkänslighetens och överreaktionens fälla. Till synes urbota dumma frågor om sådant som förefaller självklart behöver exempelvis inte alls vara avsedda att sätta åt den som är kristen. Inte sällan har de tvärtom sin utgångspunkt i den bottenlösa okunskapen om kristen tro som den fortgående sekulariseringen orsakat och är, om än klumpigt formulerade, uttryck för en genuin nyfikenhet. Den är värd att ta vara på, vare sig man är ung eller gammal.