27 februari 2021

En tidning på kristen grund



Ledare

Nej, sörjande ska inte behöva se upp i backen

Det är pulkaåkarna som får visa hänsyn, inte anhöriga som mist en älskad

Är det verkligen så farligt med barn som åker pulka på en kyrkogård? Ska man tro de föräldrar till pulkaåkarna som intervjuades i SVT:s inslag den 16 januari är det något fint som de döda inte skulle ha något emot. Glädje, barnskratt och rörelse livar väl upp?

Reaktionerna har inte låtit vänta på sig efter inslaget om att Skogskyrkogården i Stockholm blivit allt mer populär som pulka- och skidbacke. Prästen Kent Wisti funderar på Facebook om behovet av högtidlighet och allvar visar att vi främlinggjort oss från själva döden och att detta försvårar sorgearbetet. Hur vi sörjer är i och för sig en intressant frågeställning, men finns det en enda som i sin sorgeprocess önskar stillhet bör det respekteras. Catta Neuding, medarbetare på Axess, har en poäng när hon skriver “att vilja sörja i lugn och ro trumfar viljan att få åka pulka”.

Tvärtemot vad några påstår är det här inte en fråga om lättkränkta kristna. Visserligen finns det kyrkliga som är så glada att någon över huvud taget kan tänka sig besöka kyrkor att det inte finns några gränser för hur självutplånande man kan vara – bara någon kommer. Nej, det här är en fråga om anständighet, empati och respekt – oavsett livsåskådning.

Den välbesökta Skogskyrkogården är, trots sitt namn, inte tillhörig en kyrka utan förvaltas av Stockholms stad och är i allra högsta grad en aktiv begravningsplats. I början på april 2020 berättade Anna Nachman för Sveriges Radio hur de judiska begravningarna avlöser varandra i kapellet. Risken för att pulkaktiviteterna ska störa sörjande som nyligen mist en älskad anhörig är alltså stor.

Ska mamman, vars dotter aldrig kommer få öva skidåkning, behöva visa “ömsesidig respekt” gentemot föräldrar som vill att deras barn ska få lära sig åka skidor just på kyrkogården?

—  Frida Park

“Är det någon som sörjer så får man visa ömsesidig respekt”, sa en av föräldrarna till de pulkaåkande barnen till SVT. Det citatet är belysande. En mamma som bara för ett par år sedan miste sin lilla dotter uttryckte på Twitter att hon skulle brutit ihop om det här hade varit hennes dotters viloplats: “Inte ens på kyrkogården får man ha sin sorg i fred”. Ska mamman, vars dotter aldrig kommer få öva skidåkning, behöva visa “ömsesidig respekt” gentemot föräldrar som vill att deras barn ska få lära sig åka skidor just på kyrkogården? “Se upp i backen, alla sörjande”?

De svenska pulkaåkarna är inte en enskild isolerad företeelse. BBC rapporterade nyligen om pulkaåkning på massgravarna i nazisternas dödsläger Buchenwald, där 280 000 människor var fängslade och fler än 56 000 människor mördades under andra världskriget. Till skillnad från i Sverige är det i Tyskland ett lagbrott som bestraffas med böter att störa gravfriden: “the peace of the dead”.

Frågan om det lämpliga med solbad i bikini, grillning eller pulkaåkning vid dödas viloplatser handlar inte i första hand om de döda utan om de levande – eller snarare: de efterlevande. Oavsett om deras avlidna anhöriga torterats till döds eller dött av cancer eller ålder förtjänar de vår empati och respekt för just deras sorgeprocess. Och det, mer än skidåkning, är viktigare att lära sina barn.


Frida Park

Frida Park är opinionsredaktör på Dagen.

Fler artiklar från Ledare