Vilka tankar ruvade Stefan Löfven på när han nu blivit tvungen att stuva om i regeringen på grund av förändringarna i Miljöpartiet? Skulle Annika Strandhäll återinträda? Var det dags för Aida Hadzialic att tas till nåder? Skulle man rent av kunna utläsa vem Löfven ser som sin kronprins eller -prinsessa?
[ Elisabeth Sandlund: Ingen förlåtelse utan bekännelse, Tegnell och Löfven ]
Alla sådana förväntningar kom på skam. Och det är svårt att invända mot Löfvens förklaring till att han inte gjorde några förändringar i den socialdemokratiska uppställningen just nu - pandemin som ställer stora krav på stabilitet och uthållighet. Sådant får vänta en tid, men rimligen inte alltför länge om Löfven har planer på att toppa laget före riksdagsvalet 2022.
Ögonbryndshöjande: Den regering som kallar sig feministisk har inte längre en kvinna som vice statsminister.
— Elisabeth Sandlund
Den regeringsombildning som presenterades på fredagen innebär att två miljöpartistiska ministrar, Per Bolund och Åsa Lindhagen, får nya portföljer. Att Bolund skulle bli miljö- och klimatminister var väntat, däremot knappast att Lindhagen skulle få lämna ifrån sig jämställdhetsfrågorna och efterträda honom som biträdande finansminister. Att Per Olsson Fridh som varit förre biståndsministern Peter Erikssons statssekreterare tar över jobbet förefaller som en naturlig lösning.
[ Elisabeth Sanlund: MP:s problem är att de surrat sig vid den vänstra masten på statsskeppet ]
I nyvalda språkröret Märta Stenevis portfölj ryms inte bara jämställdhetsfrågorna utan också bostadspolitiken. Möjligen inte en helt naturlig kombination även om Stenevi har en poäng i att bostadsbyggandet spelar stor roll när segregation ska motverkas.
Men något måste väl ändå finnas att höja på ögonbrynen för och spekulera om? Jo, att den regering som kallar sig feministisk inte längre har en kvinna som vice statsminister. Det är en titel som nästan enbart har symbolisk betydelse och just därför är det märkligt att Löfven väljer det manliga språkröret Per Bolund före Märta Stenevi. Förklaringen, att positionen hittills alltid innehafts av den som är miljö- och klimatminister, låter lite krystad.
