Statliga samfundsbidrag sänder viktig signal

Från sekt till samfund. Jehovas vittnen har efter en utdragen rättstvist vunnit mot staten och fått sin ansökan om bidrag godkänd. “Det är klart att man blir glad. Det är ju ett slags erkännande ... en form av respekt för mig och min familj”, säger ett av vittnena till Sveriges radios “Människor och tro”. Länge nekade regeringen organisationen statsbidrag med hänvisning till att man uppmanade sina medlemmar att neka blodtransfusion även för barn samt att inte rösta i politiska val eller engagera sig politiskt. Men nyligen vann alltså Jehovas vittnen rättstvisten och får rätt till omkring två miljoner kronor årligen.

[ Jehovas vittnen får rätt till statsbidrag efter tolv år ]

Ärendet har återigen satt fingret på frågan om statligt stöd till trossamfund och den uppdatering av demokratikriterium som utreds av regeringen. I dag får samfund bidrag om kravet på att upprätthålla och stärka de grundläggande demokratiska värderingar uppfylls. Men organisationer som arbetar mot extremism och hederskultur har liksom Säpo larmat och efterfrågat tydligare formuleringar för att förhindra att skattemedel, via till exempel studieförbund, går till sponsrande av radikalisering.

Skärpta demokratikriterier ses av många som lösningen, men frågan är inte enkel. Vare sig för utredarna, lagstiftarna eller för samfunden. Hur balansera religionsfriheten mot samhällets grundläggande värden om demokrati och mänskliga fri- och rättigheter?

Det är inte genom en statlig obligatorisk värdegrund som kvinnofientliga eller islamistiska strömningar bäst bekämpas.

—  Frida Park

Utredarna valde att inte utgå från rådande lagstiftning som tydligt föreskriver hur man ska hantera exempelvis trakasserier, hot, våld och diskriminering, vilket väcker frågor. Förutom förtydligandet om att inget stöd bör utgå till samfund som motverkar religionsfriheten genom att aktivt hindra, hota eller skada den som vill lämna sin religion, är det svårt att se att det skulle behövas en särskild lagstiftning för trossamfunden. Det har ju inte ansetts nödvändigt inom andra delar av civilsamhället.

[ Joakim Hagerius: Nödvändigt med statsstöd även till samfund med avvikande åsikter ]

Det är inte heller genom att staten skapar en obligatorisk “värdegrund” som kvinnofientliga, homofoba eller islamistiska strömningar bäst bekämpas. Demokrati kan inte tryckas på människor ovanifrån. En av demokratins avigsidor är att den tar tid. Men dess styrka är att den kan hysa icke-kompatibla hållningar så länge demokratins premisser erkänns och efterlevs.

Stöd bör alltså det samfund få som visserligen kan hysa individer med problematiska åsikter men som vägrar göra avkall på rätten för alla att medverka och påverka. Utestänger samhället på förhand minoriteter vars värderingar inte ses som tillräckligt “västerländska” eller “moderna” undergrävs den viktiga demokratiska processen och risken för radikalisering förstärks. Det skulle kunna slita samhället isär än mer.

Här går en viktig gräns. Om det är så att Jehovas vittnen aktivt uppmanar sina medlemmar att varken rösta i demokratiska val eller engagera sig politiskt, är det utifrån detta resonemang högst tveksamt att de bör få statligt samfundsstöd. Detsamma gäller studieförbund eller organisationer som inte erkänner alla medlemmars rätt att på lika villkor delta i de demokratiska processerna.

[ SvD:s Maria Ludvigsson vill avskaffa stöd till trossamfund helt ]

Vissa anför visserligen att stöd till trossamfund bör avskaffas helt, som SvD:s Maria Ludvigsson. Idealbilden av staten är att den ska vara liten, och därmed också skattesatsen. Då bör civilsamhället stå på egna ben fullt ut och upprätthållas genom gåvor och insatser av dem som är engagerade. Det är principiellt inte en orimlig hållning.

Eftersom varken den svenska staten eller dess skattesats är liten, kommer de frivilliga gåvorna från hårt skattade medel.

—  Frida Park

Nu är inte samfunden och bör inte heller vara beroende av statlig finansiering. Men eftersom varken den svenska staten eller dess skattesats är liten, kommer de för samfunden så avgörande frivilliga gåvorna från hårt skattade medel. Och givet hur verkligheten ser ut är det rimligt att trossamfund som har en omfattande verksamhet med frivilliga som engagerar sig för och når dem staten sviker - ensamma, utsatta, sjuka och barn, unga och äldre - även i fortsättningen får en skälig del av de gemensamma resurserna. Men det är inte skrivet i sten att bidrag är det enda rätta - utökat gåvoavdrag kan också vara en väg.

[ SD vill halvera stödet till trossamfunden ]

I Sverige beskrivs tro och trosutövare alldeles för ofta som obskyra och aparta i vad som felaktigt beskrivs som “det sekulära samhället”. I en tid då krafter vill trycka tillbaka religion allt mer från offentligheten måste parti tas för rätten att tro och uttrycka sin tro fritt. Statens stöd till trossamfund sänder här en viktig signal, inte så mycket till kyrkorna som till samhället till stort, att troende är och ska förbli ett omistligt och värdefullt inslag i ett demokratiskt samhälle.