21 april 2021

En tidning på kristen grund



Ledare

De lågmäldas farliga tystnad

När de balanserade rösterna saknas ökar polariseringen

Exemplen är otaliga. Arga inlägg i sociala medier, partipolitiska tv-debatter, insändare i kvällstidningen – överallt går det att ta del av upprörda människors tankar. De är inte bara förtretade, de är påfallande ofta tvärsäkra på sin sak – redo att strida emot var och en som ifrågasätter bergsäkerheten. För varje högljutt inpass tystnar de sansade rösterna allt mer. Så tilltar det polariserade samtalsklimatet.

Ni vet vad man brukar säga – det är de godas tystnad som är farlig. Den faran gäller även om de eftertänksamma, prövande, inkännande och ödmjuka inför risken att kunna ha fel inte längre hörs i de svåra frågorna.

Det här är en ledartext skriven inte utan ett visst mått av självinsikt. Alla opinionsbildare behöver inneha en gnutta ödmjukhet inför sin egen ofullkomlighet. När rättspatos och engagemang är det bränsle som driver en text eller en argumentation framåt, finns det alltid en risk att gränsen som ingen bör passera kommer lite för nära; den där saklighet kastas överbord.

Vad hjälper det om man vinner hela debatten men förlorar andras förtroende?

—  Frida Park

Vad hjälper det om man vinner hela debatten men förlorar andras förtroende? Det gäller oss alla – pastorer, politiker, opinionsbildare och medmänniskor. Men förlusten är också en annan: möjligheterna till ett konstruktivt och gott samtal i svåra frågor. Hur motsägelsefullt det än låter kan det höga tonläget bidra till en slags tystnadskultur.

Nej, det är inget fel på vässade argument och genomtänkta formuleringar. Men när debatten i vissa frågor allt mer börjar likna ett dyigt slagfält med djupt grävda skyttegravar där kombattanter antingen skriker fram sina beskyllningar (“men ni då – ni gjorde ju si eller så när ni hade makten”) eller bara sticker fram huvudet länge nog för att ägna sig åt prickskytte på meningsmotståndaren (företrädesvis på dennes karaktär eller tro), är det fara å färde.

I känsliga frågor – teologiska som politiska – finns det som regel övertygade personer på båda sidor. Men däremellan, som Öyvind Tholvsen nyligen skrev i en gästkrönika, finns den stora tysta massan som inte känner sig lika säkra. En del kanske inte vågar ta ställning, andra vill helt enkelt undvika att delta i svårnavigerade samtal där det dessutom finns en risk för att behöva utstå kritik eller påhopp från snarstuckna och trosvissa stridsmän.

Otaliga gånger har respekterade och balanserade personer motiverat sin tystnad med att “frågan är så infekterad”. Kan det inte vara så att den blivit infekterad för att det mestadels är de röster som bidrar till polarisering som hörs? Ansvaret är självklart i första hand de tvärsäkras, men delvis även de sansade rösters som låter sig bli tystade. För motgiftet mot det infekterade samtalsklimatet sitter just de senare på. Men för att medicinen ska ha verkan krävs det att de tar till orda.

Tänk om fler av de lågmälda skulle våga – och av de högljudda tillåtas – att formulera sig, provtänka och ge sitt viktiga bidrag. Då skulle möjligheterna att hitta en balanserad väg framåt öka – även i de svåra frågorna, de som vi kristna borde vara bäst på att samtala om.

Frida Park

Frida Park är opinionsredaktör på Dagen.

Fler artiklar från Ledare