Den 31 mars skrev de tre kristdemokratiska politikerna Ebba Busch, Tuve Skånberg och Per Landgren en debattartikel i Dagen där de hävdade att kristendomen var det som gav verklig kraft till demokrati och mänskliga rättigheter. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Det mullrade i sociala medier och proportionerna blev orimliga.
Socialdemokraten Annika Strandhäll, tidigare socialminister, skriver på Twitter att hon är enig i att debattartikeln är den mest bisarra hon läst. Sveriges justitieminister Morgan Johansson (S) retweetar en tweet (nu borttagen) från journalisten Olle Lönnaeus: “... så byggde kristendomen demokratin: Korståg - inkvisition - häxbränning”. Lönnaeus själv menar att det var en ironisk tweet.
Centerpartiets före detta kommunikationschef, Ola Spännar, går så långt att han använder sig av 1930-talet i sin retorik och förstärker det med en bild som utan förklaring kan misstolkas.
[ Tydlig koppling mellan demokrati och religionsfrihet ]
Det finns oerhört starka skäl att fördöma tyska prästers agerande under andra världskriget. En majoritet gav visserligen sitt stöd till Hitler, men det fanns också många teologer och präster som gjorde motstånd och aktivt motarbetade nazismen. Det gällde exempelvis teologer som Paul Tillich, Karl Barth och Dietrich Bonhoeffer.
Alla som är insatta i forskning om demokrati och mänskliga rättigheter vet att KD-politikernas påstående inte är taget ur luften utan väl belagt. Men det går lite fort när de vill visa kristendomens betydelse för mänskliga rättigheter. För det var inte kristendom i bestämd form singularis som utgjorde den demokratiska kraften utan rörelser inom kristendomen. Strandhäll, Lönnaeus och Spännar gör sig alltså skyldig till samma misstag som de KD-politiker de reagerar mot - de förenklar historiska skeenden.
[ Fredrik Wenell: Kyrkor som bevarar det specifikt kristna kan bidra med gott i samhället ]
Framväxten av demokrati och mänskliga rättigheter är inte rak och enkel, men vi vet att det finns många exempel på kristna förkunnare som givit social kraft i processen. Redan under tidigt 1600-tal argumenterade baptistförkunnaren Kathrine Chidley för alla människors samvets- och religionsfrihet. Väckelseförkunnaren Charles Finney blev i mitten av 1830-talet rektor på ett college i Oberlin där svarta studenter välkomnades. Samtidigt försvarade andra delar av väckelserörelsen slaveriet. Det är väl känt att det inom alla religiösa och politiska tankesystem finns potential till både godhet och ondska, och därför behöver frågan ställas; under vilka historiska omständigheter ger de upphov till det ena eller det andra?
När skeenden undersöks med den sortens nyfikenhet upptäcker vi snart att de rörelser som bidragit till positiva förändringar sällan varit de som haft politisk makt utan de som verkade i marginalen. Kristendomen som historisk rörelse finns inte i singular bestämd form, däremot är det ställt bortom allt rimligt tvivel att kristen tro givit människor kraft och motivation till att verka för såväl demokratiska samhällen som mänskliga rättigheter.
[ Elisabeth Sandlund: Risk för urholkad demokrati i Coronas spår ]
